Vi är alla medskyldiga till Quadens helvete

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör.

Uppdaterad 2020-03-03 | Publicerad 2020-03-01

Paret Karim skriver om hur vi alla måste ändra på vårt beteende.

Alla som sett videon på nioårige Quaden blöder.

Och är rörande överens: mobbing är oacceptabelt.

Men – vi måste först börja ändra vårt eget beteende.

Vi har sett videon där den mobbade Quaden gråter av bottenlös sorg över att vara mobbad. Där han ber om en kniv för att få slut på det lidande som är hans liv. Den sliter hjärtat ur kroppen på oss. Och såklart kan man sedan, som David Perry på CNN, välja att ägna sig åt det lämpliga i att lägga ut videon med tanke på Quadens integritet och eventuella framtida stigma. Man kan välja att lägga vinkeln på hur huruvida vi ska visa upp våra barn i sociala medier. Vilken skada det kan eller inte kan göra. Men för oss handlar det bara om en sak. Den lilla pojkens smärta. En smärta som är alldeles för stor för hans lilla, nioåriga kropp. En nioåring ska inte tänka på självmord, han ska leka med kompisar, hitta en eventuell hobby och kanske föra en ojämn kamp för mera skärmtid.

Mobbing är för jävligt. Det är konsensus. Alla vi som ser videon på Quaden slits isär, vi blöder för honom. Kändisar räcker ut en hand och skickar hälsningar. Pengar till ett besök på Disneyland samlas ihop. Vi är alla rörande överens om att mobbing är oacceptabelt och måste upphöra. Absolut. Men har ni tänkt på att vi alla är medskyldiga till det helvete som den lilla gråtande pojken genomgår?

”Men kolla hans frisyr, hur kan han visa sig på tv med det håret?” Orden är våra och de yttrades framför ett mellomys nära oss. En insikt slår hårt. Det är med oss det börjar. Fröet som sås och växer till mobbing. Det sipprar ner i så små saker som negativa kommentarer framför Melodifestivalen. Hur vi pratar om varandra. Med varandra. Värdet vi sätter på varandra. För vi lever i en värld där vuxna kvinnor och män mobbar andra, med fördel kända, vuxna kvinnor och män på sociala medier. Där det kastas glåpord och öknamn förpackade till ”jag säger väl bara vad jag tycker, lite får man väl tåla”. Vi röstar fram ledare som Donald Trump och partier som SD. Mobbare i ledarförpackning. Vi låter dem hållas. Vi tittar åt andra hållet när medmänniskor förolämpar varandra i kollektivtrafiken. Står valhänt bredvid och smygfilmar. Vi bryr oss om oss och vårt och hur ska vi då med trovärdighet få barnen att lyssna på oss? Hur ska vi då kunna göra det bättre för Quaden och de barn vars vardag är en skräckfylld terror fylld av ångest inför själva livet? För ni vet den slitna klyscha; barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. 

Vi måste klä av oss nakna, börja om. Reboota våra hjärnor. Vi måste rannsaka oss själva ända ner i vårt beteende i kön på Ica om vi verkligen vill ha förändring. Inte ens vuxna klarar av att jobba tillsammans utan arbetsplatsmobbing, gränslöst beteende på sociala medier och raseriutbrott när det öppnas en ny kassa och vi ska samsas om vem som ska få gå först ur den redan befintliga kön – hur ska vi då kunna begära samma sak från våra barn? Om inte vi visar vägen?

Vi måste ta oss en ärlig och skoningslös titt på oss själva annars står sig förändringen slätt. Med små medel visar vi dagligen våra barn att det är okej att raljera, vara elak och trycka ner andra människor på deras bekostnad. Vi kan vi oja oss och sympatisera med Quaden bäst vi vill. Prata fina ord om nolltolerans mot mobbing. Men så länge vi sitter och dömer ut frisyrer framför Mello kommer vi ingenstans. Om vi inte är villiga att göra det hårda jobbet och börja med oss själva och våra beteenden så är vår sympati inte värd ett skit.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu