Gravid

presenteras av

Karin, 39, har lidit av sin förlossningsskada i 15 år

”Jag har bokstavligen bajsat på mig”

avMalin Wigen

Publicerad:
Uppdaterad:

Karin Björkman har levt med sin förlossningsskada i 15 år.

Skammen över att hon ibland inte håller tätt har gjort att hon isolerar sig.

Och hon ser inget ljus i tunneln.

– Jag har gillat läget, det är så här det är.

I 23-årsåldern väntade Karin Björkman sin son Elias. Graviditeten löpte på utan problem och i slutet av september 2005 var det dags att föda. Under förlossningen bad barnmorskan Karin att ta i när huvudet på Elias buktade ut lite grann – och ut kom hela han.

– Hon kunde inte stoppa honom. Så jag sprack väldigt, väldigt mycket, både vaginalt och i ringmuskeln.

Barnmorskans ord till Karin löd: Det här var inte riktigt bra.

Karin fick sys direkt. Hon fick lokalbedövning och lustgas, men lustgasen tog inte riktigt. Minnet av ingreppet är suddigt.

– Jag kände en otrolig smärta när de sydde, jag kände hur de drog i trådarna, det var så obehagligt.

Karin fick en svår förlossningsskada efter sin förlossning för 15 år sedan.
Foto: Privat
Karin fick en svår förlossningsskada efter sin förlossning för 15 år sedan.

Fick inte bli hård i magen

Efter skickades hon till BB-avdelningen. Hon fick rådet att hon absolut inte fick ta i om hon skulle gå på toa, för då skulle allt spricka upp igen.

– Natten innan jag fick åka hem så kände jag att jag behövde gå på toa, jag var hård i magen. Jag sa det till personalen, och fick svaret att jag skulle promenera runt så att magen kom igång. Jag gick runt där i korridoren tills jag började gråta för att jag fick så ont.

En läkare berättade för Karin att hon eventuellt skulle bli inkontinent om det inte läkte som det skulle. Dessutom fick hon rådet att undvika att bli hård i magen.

– Den som förlöste min son bad så hemskt mycket om ursäkt, för att det här egentligen inte hade behövt hända. Just där och då förstod jag inte hur det skulle bli i framtiden.

Karin skickades hem utan någon ytterligare information eller läkemedel. Hon kallades heller aldrig tillbaka på återbesök.

– Eftervården existerade inte, de frågade inget om hur jag mådde. Jag hade ont och svårt att sitta, jag fick inga restriktioner om hur jag skulle bete mig.

Hon visste inte ens vad hon skulle göra med stygnen, skulle de tas bort eller försvinna av sig själv?

– Jag gick med dem jättelänge, till slut kunde jag knappt gå för att det gjorde så ont. Jag ringde till sist och fick komma in, svaret jag fick var: Herregud de här stygnen ska ju tas bort, du har gått över tiden med dem.

– Det var inget jag kommer ihåg att jag fick någon information om, det upplever jag som fruktansvärt.

Lever med konstant oro

Sen har åren gått, närmare bestämt 15 år. Karin har ännu inte blivit helt återställd. Många gånger har hon inte kunnat hålla tätt, utan avföringen har runnit ur henne. Även i offentliga sammanhang.

– Har jag exempelvis varit dålig i magen har jag bokstavligen bajsat på mig. Det har hänt både hemma och när jag varit på jobbet. Som tur var det ingen som märkte det utan jag kunde gå in på toa för att ta hand om det.

– Jag lever med ständig oro. Jag vill absolut inte bli dålig i magen för jag vill inte utsätta mig för sådana situationer där det händer att jag inte kan hålla tätt. Det är jag livrädd för. Det har satt sig på psyket.

Hon har varit i kontakt med vårdcentralen flera gånger och blivit remitterad till urolog. De säger att det ser bra ut. De har dock konstaterat att ringmuskeln inte sitter riktigt tätt, och att hon ska göra knipövningar.

– Det finns inget att göra, säger läkarna. De har pratat om operation förut men sen har det bara runnit ur sanden. Jag är inte den som orkar trycka på, utan jag har bara accepterat läget, att nu är det så här. Det känns hopplöst.

Foto: Privat
När Karin Björkman, 39 födde sin son 2005 fick hon en förlossningsskada, som hon fortfarande har ont av.

”Har skämts för det här”

Händelsen har gjort att Karin inte vågat skaffa fler barn. Hon är besviken på vården och saknar förtroende för dem. Hon önskar att de hjälpt henne direkt och att de följt upp hennes skada, hon själv förstod ju inte hur illa det var.

– Jag var så luddig i huvudet, jag var nybliven mamma och var fokuserad på det och min son. Att jag skulle lära mig amma och allt sådant där. Jag tänkte inte så mycket på skadan där och då. Jag hade velat blivit kallad på återbesök. Det här är ingen liten grej, det här är något jag kommer att få tampas med i hela mitt liv.

Hon känner att de negligerat hennes problem.

– Jag tycker inte sjukvården tar förlossningsskador på allvar. Det är sällan man pratar om det, det tystas ned. Jag har själv inte pratat om det, om inte någon frågat. Eftersom att jag tycker att det är jobbigt. Men det är ju inte mitt fel.

Inget kan förändra situationen för Karin, vad hon vet. Men kanske kan hennes historia göra skillnad för någon annan. Kanske kan någon annan känna igen sig och kräva rätt vård från början, eller i alla fall känna sig mindre ensam.

– Jag har skämts för det här och jag vill inte att andra ska behöva gå igenom samma sak. Jag hoppas och önskar på förändring.

– Stå på er och kräv er rätt. Du är inte ensam.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM
MER OM FAMILY