Måste opereras för besked om cancer

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-06

”Vimmelmamman” tvingas ta bort en bit av levern

Beskedet blev ett ickebesked.

”Vimmelmamman” Lotta Gray ska operera bort en bit av levern. Men det är inte säkert att cancern har spridit sig.

– Jag vet inte om operationen görs i onödan, säger hon.

Lotta Gray, här med sonen Lennox, fick vänta länge på besked om operation. ”Jag förstår inte hur man kan låta en människa vänta så länge. Jag saknar den emotionella biten i sjukvården. En läkare ska inte bara se till den fysiska delen”, säger hon.

I 24 dagar har hon väntat på besked. Tiotusentals läsare har följt hennes väntan på bloggen.

I går skrev hon en debattartikel i Aftonbladet om det olidliga vakuum som sjukvården försatt henne i.

Men när beskedet äntligen kom var det ett alternativ som Lotta Gray, 42, inte räknat med.

– Det är varken bu eller bä. Jag är tillbaka på ruta ett, säger hon.

Läkarna kan inte se om det som Lotta har i levern är metastaser eller så kallade hemangiom, blodkärlsnystan, som är ofarliga. Därför ska en bit av levern skäras bort och skickas på analys.

Har inget val

– Det är jobbigt att göra en stor operation men jag har inget val, säger hon.

Den 16 mars ska hon infinna sig på Huddinge sjukhus. Det blir den andra operationen sedan hon fick beskedet om cancer i tjocktarmen för snart ett år sedan.

För Lotta Gray, vimmelreporter och mamma till en sprallig treåring, fanns då inte cancer i sinnevärlden. Hon har hållit sig över ytan genom att försöka leva så vanligt som möjligt. Så fort hon kom på fötter igen var hon tillbaka intill röda mattan.

– Den världen är skön att få vara i en stund. Man får lite flärd i stället för det jobbiga och gråa.

Kan få folk att fatta

Bloggen har också blivit ett andningshål.

– Det är så svårt att stå på en gata någonstans och förklara hur man mår. ”Ja, för jävligt”, liksom. Med min text kan jag få folk att fatta hur det känns.

Nu ska skrivandet ta sig en ny form.

Det ska bli en bok

– Tanken är att det ska bli en bok om den här resan. Fast inte i dagboksform, säger hon.

Med ”skitsjukdomen”, som hon kallar cancern, har en ny eftertänksamhet kommit.

– Det lilla livet är viktigare än det stora. Man stannar upp i vardagen och njuter av små ögonblick.