”Mamma trodde att jag hade anorexi”
Uppdaterad 2011-11-22 | Publicerad 2009-03-03
Visade sig vara tarmsjukdom
Knappt tonåriga Sophie Ekström rasade i vikt. Mamman misstänkte anorexi.
I stället var det en aggressiv tarmsjukdom som de inte hört talas om.
Visst var hon lite trött och gick på toa lite oftare än kompisarna men det var inget hon brydde sig om. Inte ens när det kom blod.
– Jag vågade inte. Det var lite diffust med kroppen i den åldern, säger Sophie Ekström, som nu är 30.
Först när hennes mamma såg hur mycket hon hade tappat i vikt kom hon till en barnläkare.
– Mamma misstänkte anorexi, men läkarna insåg snart att det var något helt annat, berättar Sophie.
När hon fick sin diagnos – Chrons sjukdom – stod alla som frågetecken.
”Blev rädd”
– Jag blev både rädd och chockad. De la in mig för sondmatning i tre månader för att tarmen skulle få vila, men senare fick de ta bort en bit i alla fall. Det är klart att man undrar hur det ska gå att leva normalt, säger hon.
Till en början fungerade det bra med vila och mediciner, men med åren fungerade det allt sämre och skoven förvärrades.
– Ett tag sprang jag på toa 20–30 gånger om dagen. Det blir rätt jobbigt när veckorna går, säger Sophie som blivit immun mot all befintlig medicin.
När det första biologiska läkemedlet Remicade kom var hon bland de första att prova.
– Det funkade bra, men efter ett par doser fick jag svårt att andas. Det var bara att sluta.
När planerna på en semesterresa till Thailand dök upp förra hösten vågade Sophie inte chansa utan frågade läkaren hur hon skulle göra. Läkaren berättade om Humira, en ny medicin de höll på att testa, och erbjöd henne att vara med.
”Vilken skillnad!”
– Det är klart att man tar chansen. Jag fick fyra sprutor på en gång och fick sedan fortsätta att ta en varannan vecka hemma. Vilken skillnad! säger Sophie.
Hon klarade resan och får nu betydligt lindrigare skov. Från att ha hållit i sig en månad lugnar magen nu ner sig redan efter en vecka.
