Han fick bröstcancer
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-01
Lennart, 59: "Läkaren var skärrad när han läste provsvaret"
Männen tittade chockade på varandra.
– Varken läkaren eller jag trodde att det var sant, säger Lennart Lundgren, 59, som fick diagnosen bröstcancer.
Varje år drabbas runt 40 svenska män.
Stegen över vardagsrumsgolvet ekar.
Lennart ursäktar de kala väggarna och berättar att han börjat plocka ihop radhuslivet i Hisingskärra. Huset är sålt. Snart går flytten till en mindre lägenhet i Uddevalla där han jobbar som resande försäljare i kemteknisk utrustning.
– Jag ska börja ett nytt liv, förklarar han och menar att det är cancerns förtjänst.
Han är inte friskförklarad än. Först ska han på mammografin en gång om året i tre år. En inte helt lätt undersökning för en man som är platt som en pannkaka.
Orden forsar fram
– Hur underligt det än låter vill jag faktiskt inte ha cancern ogjord. Jag har lärt mig så oerhört mycket det här året och blivit en bättre människa. Jag är mer ödmjuk, tar inget för givet och värderar vad som är viktigt på ett annat sätt.
Orden forsar fram men tar tvärt slut när tankarna hinner ikapp.
Lennart sjunker ner i den mörkblå soffan som trots att det är mitt på dagen står i halvdunkel. Ljuset orkar inte tränga igenom grådasket utanför.
Tankarna tränger sig på om sjukdomen, som slog till samtidigt mot honom och hans sambo, Annche. Den tvingade dem isär och sprängde tillvaron i bitar.
Allt hade ju varit så bra. Det var vid midsommar förra året. De hade äntligen bestämt sig för att flytta ihop efter flera år som ”särbor” och trivdes verkligen tillsammans.
– Jag vet att jag stod i köket när jag kände knölen första gången och tänkte: Vad sjutton är detta? berättar Lennart.
Någon större oro kände han inte utan tänkte han skulle ta det med sin läkare efter sommaren när han ändå skulle dit.
– Jag trodde det var en fettknöl av något slag, säger han.
Läkaren tog prov på knölen som var stor som en ärta, men svaret dröjde.
Började ana oråd
– Först då började jag ana oråd, men att det skulle var en tumör ... nä, det fanns bara inte. Det var så osannolikt.
Samtidigt hade hans sambo känt något konstigt irriterande i sitt ena bröst och även hon upptäckt en knöl. Hon ringde vårdcentralen direkt, men trodde egentligen inte att det kunde vara bröstcancer. Hon hade ju varit på mammografi bara ett halvår tidigare.
Men tumören var ett faktum. Beskedet kom en fredag och lamslog dem båda. Måndagen efter fick Lennart samma diagnos.
– Läkaren var skärrad när han läste provsvaret. Visst hade han hört att män kunde få bröstcancer, men han hade aldrig haft någon sådan patient själv, säger Lennart, som tog en kopp kaffe med läkaren innan han for hem.
– Det går inte att beskriva. Det var så osannolikt att vi hade svårt att ta det till oss. Vi var i chocktillstånd, säger Lennart, som kände sig tvungen att berätta vad som var på gång för sin 14-åriga dotter.
– Du kan ju tänka dig hur det var för henne att höra: ”Vi har bröstcancer båda två och ska opereras.” Kul var det inte. Vi mådde fruktansvärt dåligt allihop och förmådde inte göra något åt det. Rena cirkusen.
Allt gick slag i slag:
Annche opererade bort sitt bröst omgående på Kungälvs lasarett och skulle in för ny operation av lymfan dagen efter Lennarts operation.
Allt på en gång
– På Sahlgrenska sjukhuset där jag opererades gjorde de allt på en gång. Tog bort bröstet och sprutade in en radioaktiv vätska för att hitta eventuella cancerceller i lymfan, säger han.
Dagen efter skrevs han ut. Cancern hade inte hunnit sprida sig. Enda behandling han skulle behöva var Tamoxifen, antihormoner i tablettform, som han nu tar varje dag för att inte riskera återfall.
Från sjukhusparkeringen for han raka vägen till Kungälv där sambon låg för operation.
– En absurd situation, säger han, och tillägger att han kan känna skuld över att inte ha varit det stöd hans sambo behövde.
I stället var de två förtvivlade själar med ett stort obesvarat behov av tröst. Han nickar mot en halvöppen dörr. Sovrummet.
– När vi kom hem flyttade jag ut på soffan. Hon gick på cellgifter, kände sig stympad och jag, jag orkade inte med allt. Det var så traumatiskt. Vi räckte inte till för varandra helt enkelt ...
Relationen ställdes på sin spets.
– Vi hade bestämt oss för att klara det, men tappade bort oss. Två sjuka människor lyfter inte precis varandra, konstaterar han.
Snart var huset tomt. Dottern och sambon flyttade på var sitt håll för att försöka hitta fast mark. Inte heller Lennart klarade av att vara kvar.
– Det känns vemodigt att sälja huset, men skönt. Blir skuldfri nu ... nollad. Det tog ”bara” 35 år, säger han ironiskt.
Jobbar heltid igen
Den nya lägenheten är mindre men ligger nära jobbet så han slipper pendla. Efter ett års sjukskrivning har han börjat jobba heltid igen. Men jaga pengar på provision känns inte lika viktigt längre.
– Jag ska bli lite snällare mot mig själv. Inte jobba lika mycket, utan ta hand om mig på ett annat sätt, är tanken. En början på det nya livet.
Framtidsplanerna är ljusa och levande. En seglats över Atlanten ska bli av inom en snar framtid. Sedan vill han flyga luftballong över Afrika och äta frukost under ett akaciaträd.
Lennart ser mig rakt i ögonen. Rösten är bestämd:
– Jag har bara jobbat, ätit och sovit sedan jag var 15 år. Nu ska jag leva!
