”Min arm blev uppäten av köttätande bakterier”

Caroline Hougner

Olle Frödin, 38, blev av med sin arm

En köttätande mördarbakterie tog ena armen. Men hårdrockaren Olle Frödin, 38, vägrade ge upp karriären som trummis.

– Jag har ju en arm till, garvar han och tackar Def Leppards enarmade trummis för ett nattligt samtal när det var som värst.

Vaga röster trängde igenom dimman. Han hörde vad de sa, men ändå inte.

– Armen satt ju där! Varför sa de att jag hade blivit av med armen när jag kände den? Det var en skum känsla, säger Olle Frödin, som varken visste var han var eller vad som hänt.

Sakta men säkert gick det upp för honom att han hade varit medvetslös i över två veckor medan läkarna hade kämpat för hans liv.

Nu låg han där på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Utan höger arm.

– Det var mycket som snurrade i huvudet. Jag tänkte ”hur f-n ska det här gå till? Jag som är högerhänt”. Och musiken ... trummorna. Var allt slut?

Jobbiga känslor när alla runt omkring var lättade och lyckliga att han vaknat upp. Överlevt.

”Total blackout”

– Själv upplevde jag aldrig någon dödsångest. Jag hade en total black out. Det sista jag minns innan jag tuppade av var att jag mådde dåligt och hade så ont i armen att jag åkte till sjukan i Sala, säger Olle.

Det var i mars 2002. Han hade varit sjukskriven från sitt jobb som svetsare ett halvår för värk i högerarmen, tennisarmbåge. När värken blev värre trodde han det var överansträngning eller något annat han gjort. Men då han började kräkas och kände sig yr blev han orolig det kunde vara magsjuka av något slag.

Han minns att personalen på lasarettet inte var så roade över att få in en magsjuk person på akuten, men inget mer. Resten har han fått återberättat för sig.

– Tydligen sjönk blodtrycket ganska snabbt och kroppstemperaturen gick ner till 34 grader, så de skickade mig vidare till Västerås. Där insåg de snart vad det var, berättar Olle, som snabbt sövdes ner.

Akut amputation

På något sätt hade elaka bakterier tagit sig in i hans försvagade arm och börjat kalasa på muskelvävnaden. När armen öppnades såg det inte alls bra ut och läkarna beslutade om akut amputation.

Streptokocker av den här typen sprider sig extremt snabbt. När armen hade kapats upptäckte läkarna att de så kallade mördarbakterierna hade hunnit ta sig vidare till bålen.

– Läget var kritiskt. Mina föräldrar, syskon och min flickvän fick veta att det var osäkert om jag skulle klara mig, men att man skulle försöka skicka mig i helikopter till Akademiska sjukhuset.

Familjen tog ett snabbt farväl innan de kastade sig in i bilarna och for efter mot Uppsala. Under tiden karvade läkarna bort så mycket de vågade utmed Olles bröstkorg. Ett par veckor senare var krisen över och medicinerna kunde trappas ner.

Fick stöd av Def Leppards trummis

Det skulle dock ta betydligt fler veckor innan Olle insåg vad han varit med om. Familjens tålamod, stödet från killarna i bandet och samtalet från en annan enarmad trummis var till stor hjälp.

– Jag tänkte mycket på Rick Allen första tiden. Att han faktiskt turnerar och spelar i ett världskänt band trots att han saknar en arm. Och så ringer han!

Rick Allen i brittiska hårdrockbandet Def Leppard hade hört att Olle sökt kontakt och passade på att ringa när de ändå var i Sverige. Samtalet kom mitt i natten efter att bandet hade varit med i ”Bingolotto”.

– Vi pratade om hur det kändes och han övertygade mig om att inte ge upp. Allt går, bara man vill. Det betydde mycket. Det gjorde att jag ändå såg möjligheten att spela, säger Olle, som spelat trummor sedan han var liten.

Först med klasskompisar, sedan i olika kompiskonstellationer i folkparker, restauranger och rockklubbar. Även om rockstjärnedrömmen aldrig varit aktuell var repen med bandet en viktig livsnerv. En identitet.

– För killarna i bandet var det självklart jag skulle komma tillbaka. De tjatade och peppade, så det var bara att sätta sig och köra. Det var bra, tycker han.

Olle specialstuderade Rick Allens teknik och byggde om trumsetet efter samma princip. Han lyckades med en stor portion envishet få det att låta hyfsat.

– Det gäller att hitta nya vägar, nya sätt att göra allt på. Visst det är mycket frustration i början och tålamodet var väl noll, till skillnad från min fru som fick stå ut med tallrikar som flög i golvet, säger han muntert.

Nu byter Olle däck på bilen, kör truck på jobbet och lever ett väldigt vanlig liv med fru, hund, iller och ett varierande antal katter i en villa på landet utanför Sala. Fantomsmärtorna finns där, men dem har han lärt sig acceptera. Liksom sitt handikapp.

– Armen kommer aldrig tillbaka, så är det. Man kan vara bitter och gräma sig resten av livet, men vad blir bättre av det?