"Jag tycker om kurviga kvinnor"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-12-04
När Jessica Andersson summerar de senaste elva månaderna är det med blandade känslor. Det har varit en omtumlande tid med bok, turné och ny skiva.
Men nu i efterhand ser hon positivt på allt som hänt.
– Det här året kan bli det bästa hittills, säger sångerskan.
År 2009 har varit händelserikt för Jessica Andersson. I våras gav hon ut en bok, sommaren har tillbringats på turné med Diggiloo-ensemblen och i november släpptes skivan ”Wake up”. Dessutom har hon sjungit in en låt till uttagningen av nästa års Melodifestival. Jessica älskar sitt jobb och det syns när hon pratar. Hon strålar.
– Jag har ett skönt flow just nu. Om man gör saker man mår bra av så tror jag att det speglar av sig i ens utseende. Jag är löjligt lycklig som får jobba med det jag drömde om som liten, säger Jessica och lutar sig fram i fåtöljen.
Vi sitter på ett kafé i centrala Stockholm. Jessica är här för att lansera sin nya skiva men bor vanligtvis i en lägenhet i Trollhättan med sonen Liam, sju år.
Hur får du vardagen att gå ihop?
– Det är inte så svårt, jag har Liam varannan vecka och när han är hos mig arbetar jag nästan ingenting, bara ibland på helgerna. Men sedan jobbar jag nästan ihjäl mig när han är hos sin pappa. Det funkar bra, hans pappa är ett jättestöd. Och Liam tycker att det är kul att vara med mig när jag uppträder.
Liams pappa och Jessica separerade för ungefär tre år sedan. Sedan dess har hon varit singel och hennes kärleksliv är något som ständigt väcker nyfikenhet.
Har du någon ny kärlek i ditt liv?
– Alla är så oroliga för att jag inte har kärlek i mitt liv, jag har massor, säger Jessica och skrattar, men blir snabbt allvarlig och fortsätter:
– Det där är det enda som jag känner att jag vill hålla privat. Men jag lever inte ihop med någon, förutom Liam då förstås. Han är den största kärleken i mitt liv.
Annars har Jessica inga problem att bjuda på sig själv, på ett öppet och ärligt vis. Men det är något som hon har fått arbeta mycket med. I boken ”När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var” berättar Jessica sin egen historia om uppväxten med en mamma som var narkoman.
– Allt som står i boken är ju saker jag har burit med mig i mitt liv. Alltså, i 35 år har jag släpat på den här ryggsäcken med skuldkänslor. Det är ingen överdrift om jag säger att släppa den var det jobbigaste jag gjort i mitt liv, säger hon och lutar sig tillbaka i fåtöljen.
Varför gjorde du det?
– Boken har betytt jättemycket för mig, det behövdes för att jag skulle kunna må bra. Ibland är det nödvändigt att få ösa ur sig saker. En av anledningarna var att det blev omöjligt för mig i mitt jobb. Jag kunde inte vara ärlig till 100 procent i intervjuer. Jag hittade på mer harmoniska historier och till slut blev det ohållbart.
Nytt självförtroende
Jessica pillar på sin vita kofta. Jag hinner bara halvvägs igenom min fråga om hur hennes självkänsla påverkats innan hon tar upp tråden själv.
– Den har varit väldigt låg, nästintill obefintlig hela mitt liv. Sanningen är att jag har jobbat med den jättemycket och det blir bättre och bättre. I dag har jag ett annat självförtroende i mitt yrke än jag haft tidigare, men min självkänsla i mitt privatliv jobbar jag ständigt med. Jag har tillbringat hela mitt liv med att tänka på andra och haft svårt för att sätta mig själv i första hand och känna att det är okej att göra det utan att för den skull vara en egoist.
Hur är din relation till din mamma nu?
– Den är som den alltid har varit, väldigt sporadisk. Vi är inte ovänner, men vi hörs inte av. Det är mitt val, jag känner mig inte tillfreds med hennes sätt att leva. Jag behöver lägga fokus på mitt eget barn. Det tar så mycket energi att behöva oroa mig, jag har gjort det i hela mitt liv. Men det är svårt, mamma är alltid mamma, jag älskar henne.
Hur försöker du själv vara som mamma?
– Jag är en enorm hönsmamma, han är mitt allt. Min högsta prioritet är att han ska känna sig trygg och han ska alltid ha en mamma att komma till. Jag vill kunna ge honom det jag inte har haft själv.
Nytänd stjärna – och gravid
Jessica var gravid med Liam samtidigt som hon slog igenom i Fame factory 2002. Innan det jobbade hon som modell i Paris. En livsstil som inte passade henne.
– Jag stod inte ut med kroppsfixeringen. Jag kunde gå ut och käka pizza medan de andra tjejerna inte åt någonting. Det var så långt ifrån mig, att inte få göra som jag vill när det gäller mat.
Jessica tycker om att unna sig god mat. Något som knappast syns på hennes 176 cm långa kropp.
– Jag försöker äta regelbundet och lite men många gånger under dagen. Jag är glad i god mat men å andra sidan äter jag nästan inget godis. Jag tycker inte om sötsaker. Jag har testat att gå på gym men det passar inte mig. Men jag håller i gång ändå med promenader och så springer jag mycket efter min son. Och när jag står på scen och uppträder får jag motion automatiskt.
Som kändis får man ta mycket kritik, hur bemöter du det?
– Förut hade jag jättesvårt att skita i vad folk sa och skrev, men nu är det lättare. Livet är för kort för att vara andra människor till lags hela tiden. Kritik är bra om den är konstruktiv. Men jag försöker att lita till min egen magkänsla och inte bry mig om vad andra tycker och tänker.
Drömmer om Winnerbäck
Kritiken var särskilt hård efter Jessicas medverkan i Melodifestivalen 2006. Låten ”Kalla nätter” hamnade i skymundan, i stället låg allt fokus på hennes lila shorts.
– Jag var jätteledsen efteråt. Det är ett minne jag får rysningar av. Jag tyckte helt ärligt att det inte var så himla farligt. Och jag hade svårt att låta bli att gå in på nätet och läsa vad folk skrev om mig då, det var fruktansvärt.
Ångrar du något du har gjort i ditt liv?
– Nej, faktiskt inte. Alla beslut har man ju tagit för att det kändes rätt just då. Det finns saker som jag inte skulle vilja göra om, men jag ångrar ingenting.
Finns det något du drömmer om att få göra?
– En dröm skulle vara att få stå på samma scen som Lars Winnerbäck. Han skriver de mest fantastiska texter. De berör mig. Jag har träffat honom och han är en oerhört sympatisk och trevlig människa också.
Är han en drömman?
– Det är nog mer en musikalisk beundran. Men han har väldigt fina ögon. Och verkar vara en snäll och varm människa. Det är bra egenskaper hos en man.
Vad vill du mer ha hos en man?
– Han måste ha humor. Och han måste vara lång. Jag skulle vilja träffa någon som får mig att känna mig kvinnlig, jag har alltid känt mig så stor på grund av längden. Han ska ha självdistans, våga bjuda på sig själv och kunna acceptera att jag är borta mycket i jobbet. Och han får gärna vara händig och kunna snickra. Utseendemässigt har jag inga krav, men jag faller nästan alltid för mörka ögon, bruna eller gröna.
Jessicas telefon piper till. Meddelandet är från en mäklare hemma i Trollhättan.
– Jag är lite sugen på att flytta till ett hus, det vore den perfekta julklappen, säger hon.
