ÅSIKT

Så gör alla Mozart

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Männen går inte fria från skuld i Così fan tutte

Così fan tutte, eller ”Så gör alla kvinnor”, på Confidencen saknar ett väl genomfört eget perspektiv. Foto: Foto: Bo Ljungblom

Vad alla gör, för att travestera titeln till den opera av Mozart som nästan aldrig översätts, Così fan tutte, är att förälska sig en smula förhastat. I alla fall i litteratur- och operahistorien. Det fanns en skillnad som inte längre är riktigt gångbar, den mellan förälskelse och kärlek. Förälskad är vad som uppstår oberoende av föräldrars och samhällets åsikter. Kärlek är vad det sanktionerade äktenskapet förväntas åstadkomma med tiden. Vi ser det hos Boccaccio, hos Shakespeare och i operan från barocken och långt in i 1800-talet.

Så gör de alla, förälskar sig, är otrogna och hamnar i en vad vi skulle kalla identitetskris. När Guglielmo och Ferrando vill pröva sina trolovade ­Dorabellas och Fiordiligis trohet, så möter vi än en gång den redan hos Boccaccio formulerade åsikten om kvinnan: la donna è mobile. Kvinnans nycker är som fjärilens flykt, en misogyn syn som kanske än i dag inte är helt utdöd.

I Così fan tutte frodas synen, men männen går inte fria från skuld. På Folkoperan 2002 gjorde Stefan Herheim en elegant, symmetrisk uppsättning som frilade berättelsens struktur. I Karlstad lät Peter Konwitschny några år senare samma ­opera blir rena anarkin; där gjorde verkligen allt och alla, allt med alla. En lyckad uppsättning av Così fan tutte kräver ett genomfört ­perspektiv, något som inte riktigt lyckas på Confidencen, där Natanael ­Øigaard Nelson nu regidebuterat.

Scenen är vacker, levande ljus, ­dekor och kostymer som alluderar till 1700-talets suggestiva dunkel och ­genomförda färgsättning. Som ett slags tableau vivant är det sevärt, men som teater är det förvånande temperamentslöst. Trots att recitativen levereras på svenska, medan man sjunger på italienska, så stannar spelet och försöken till komik mest på scenen. Solisterna är goda, framför allt Erica Back som Dorabella, Lars Martinsson som Don Alfonso och Randi Røssaaks Despina. Arnold Östman får det lilla kapellet att låta som en mindre orkester med god spänst.

Mozart, Mozart, Mozart. Överallt spelar operahusen i detta land Mozart. Om man nu envisas med att låta ­honom skymma övriga barockkompositörer, så kan man väl åtminstone se till att inte spela honom som alla andra gör, per ­favore.

ARTIKELN HANDLAR OM