En fruktansvärd bild av Sverige träder fram
Uppgifter om stulna barn som adopteras har funnits länge – och ignorerats
Det är symptomatiskt att det blir debatt om vem som gjort grävjobbet bakom boken Adoptionerna. Inte bara journalisten My Vingren och forskaren Tobias Hübinette, utan många andra har bidragit med material. Maria Diemar och gruppen Chileadoption, chilenska journalister och andra grupper för adopterade, samt undertecknad. Själv är jag omnämnd i boken på ett sätt som jag tycker är korrekt och proportionerligt. Men att Hübinette förses med brasklapp som ”bannlyst” tyckte jag var lite väl missunnsamt – när man sitter på jättars axlar ska man inte hugga dem i ryggen.
Men vad säger allt detta? Bortsett från diskussioner om vem som ska stå med var och få cred för vad? Jo, att materialet redan fanns där. Det mest iögonfallande med boken Adoptionerna är ju källorna. Det är inga upptäcktsresor som ligger bakom avslöjandet. Det är offentliga källor. Statistiska centralbyråns arkiv, svenska ambassaden i Chiles korrespondens och rapporter gjorda av och inkomna till myndigheter.
Uppgifterna om systematiska stölder av barn för adoption finns där. Har funnits där hela tiden. Sverige visste redan detta – vi ville bara inte lyssna.
Lokala poliser, medier och myndigheter har slagit larm om människohandel sedan tidigt sjuttiotal, om och om igen, i land efter land. Det har rört sig om babyfarmer i Guatemala på åttiotalet, där mödrar spärrades in tills de födde. Det har rört sig om ligor som dömts till fängelse i Kina för att ha sålt barn till bland annat Sverige. Om att svenska adoptionsbyråer misstänktes ägna sig åt människohandel i Chile skrev chilenska tidningar redan 1975. Polisen hade fått in anmälningar och ambassaden kontaktades.
Det är en fruktansvärd bild av Sverige som träder fram. Ett land som tar vad det vill ha, utan att fråga, och vill ha beröm för det också
Dessa uppgifter har inkommit till myndigheter, som har stämplat dem och arkiverat dem. Och inte gjort något. Sverige har aldrig stoppat adoptionerna från ett land, trots att barnhandel i flera fall kunnat bevisas. Det enda undantaget är en kort period från Vietnam 2008, en följd av att USA infört ett stopp. Vissa andra länder, som Holland, Rumänien, Kenya och Etiopien har stoppat adoptionerna efter att oegentligheter uppdagats. Men inte Sverige. Vi har fortsatt köpa stulna barn; de fall som är plågsammast att läsa om i boken är från Colombia, där man gått hem till fattiga familjer, ryckt barnen ur sina sängar och hotat mödrar till livet. Och i två fall då föräldrar letat upp barnet och velat ha tillbaka det, har svaret varit att adoptionen är godkänd av svensk domstol och inte går att upphäva.
Enbart på 2000-talet har 17 rapporter inkommit till Sverige om oegentligheter i länder vi adopterar från. Socialdepartementet har stämplat dem med ”för kännedom” och gjort – ingenting.
Den myndighet som har ansvar för att se över adoptioner och säkerställa att allt går rätt till, MFOF, har inte heller gjort någonting. Adopterade från Etiopien har överlämnat listor på stulna barn till MFOF, men fått till svar att myndigheten inte var intresserad. Därför är det inte förvånande att när författarna till Adoptionerna visar MFOF:s nuvarande chef Per Bergling att sydkoreanska mammor pressas i detta nu att lämna bort barnen för adoption till Sverige, svarar han att det är inget han tänker utreda.
Sverige har snarare gjort motsatsen. Då ett land har velat stoppa adoptionerna, har Sverige skickat höga politiker och tjänstemän för att pressa på. Gunnar Heckscher lät exempelvis Sydkorea veta att ”landet kan behöva vår vänskap och bör inte provocera oss i onödan genom diskriminerande åtgärder”.
Det är en fruktansvärd bild av Sverige som träder fram. Ett land som tar vad det vill ha, utan att fråga, och vill ha beröm för det också. Men framför allt frapperar slappheten hos myndigheter och politiker. Så fort de får en fråga svarar de på samma sätt: ”Om det har hänt är det fruktansvärt.” ”Man måste ju lita på ursprungsländerna.” Och: ”Det var då. Vi ska inte rota i det förflutna. Vi ska se till att inte samma sak händer i framtiden.” Vad är detta, om inte straffrihetens slogan?
Medan länder som gått igenom diktatur och krig vet vikten av att ta itu med det förflutna, har Sveriges politiska kontinuitet lett till en nästan total straffrihet. Vi erkänner inte våra fel. Vi straffar inte de skyldiga. Vi tillsätter om möjligt en statlig utredning – oftast för att begrava frågan.
Om det visat sig att svenska adoptionsbyråer ägnat sig åt systematisk människohandel och barnarov – hur klokt är det då att sätta dem att utreda sig själva?
Precis detta ser tyvärr ut att vara fallet med den adoptionsutredning som tillsattes förra året. Gemene man tror nog att nu ska adoptionerna granskas, och det framkommer i boken att flera biologiska föräldrar också har den förhoppningen. Men nej – det är inte alls meningen. Utredningen ska inte granska adoptionerna som gjorts, inte utkräva ansvar – utan bara se över behov av stöd samt utarbeta riktlinjer för framtiden. Och bland de som utnämnts till experter ser vi bland annat Adoptionscentrums ordförande Kerstin Gedung och Ann-Charlotte Särnbratt från Barnen Framför allt – en annan adoptionsbyrå.
Om det visat sig att svenska adoptionsbyråer ägnat sig åt systematisk människohandel och barnarov – hur klokt är det då att sätta dem att utreda sig själva? Av experterna i utredningen (alla med svensk bakgrund) finns endast en forskare som är specialiserad på adoption, Cecilia Lindgren. Bland de andra finner vi dessutom en psykolog, Jenny Klefbom, som bland annat gett råd till adoptivföräldrar att bara låta barnet chatta med sin ursprungsfamilj om ”de är i grunden positiva till adoptionen” samt Socialstyrelsens representant i adoptionsärenden, Elin Torebring.
Någon brottsutredning kommer det inte heller bli. Föreningen Chileadoption har gjort en polisanmälan om människorov, men den lades ner. Polisen kontaktade en professor i Uppsala som menade att det enbart rådde väpnad konflikt i Chile år 1973, vilket innebär att allt som skedde efteråt är preskriberat.
När ska vi inse att det här är på allvar? Att tusentals svenska medborgare är offer för människohandel och att detta har skett med svenska statens goda minne?
Och fortsätter att ske, kan tilläggas. För om adoptionerna med åren kommit att kringgås av konventioner, begränsningar för vem som får förmedla och utredningar av paren som adopterar, gäller inte samma sak surrogatindustrin. Där får vem som helst beställa ett barn privat eller genom en profitdrivet företag. Ingen utredning av föräldrarna görs, inte heller av huruvida surrogatmodern är offer för människohandel.
Vi är, med andra ord, tillbaka på sextiotalet igen. Med en industri som är brutalare och mer oförblommerat profitdriven än någonsin. Och om trettio år, när barnen är vuxna och utkräver ansvar, kommer vi säga att vi inte visste, och att det var länge sedan.
