ÅSIKT

Kvinnor måste börja tala om sig själva

Caroline Ringskog Ferrada-Noli gör slut med killsnacket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vet ni vad jag hatar? Att prata om killar. Hela den här åratals långa debatten om kulturmannen till exempel. Det var bara killsnack.
Han e si, han e så, han skriver så, han skriver si, han sa så, han sa inte så. Han frågade mig frågor, han frågade mig inte frågozzzzzzzzzzzzzz.


Varför hatar jag det så mycket? Antagligen för jag är fruktansvärt intresserad av en annan person mer: mig själv. Att inte vara huvudroll i sitt eget liv skapar ångest. Det är som att ge sig själv silver, medan man galet springer omkring, perfekt sminkad på ett rejv för att hitta nån man kan ge guld.

Genom mitt liv har jag några gånger hamnat i det mentala tillståndet att flytta fokuset från mig själv till en man. Det dröjer inte länge förrän jag märkt hur jag ersatts av, vad ska man säga … det känns som att stå i kö? Som om att man tagit en sån där futtig papperslapp och väntar på sin tur. Till vadå?

Jo, att en varm strålkastare ska vändas sig mot en, göra en levande, blåsa musik i ens öra, så att den nickedocka man är äntligen kan börja dansa.


Högstadietiden på skånska landsbygden. Jag och ett gäng tjejer träffas varje helg. Lagar något crème fraiche-baserat och bara pratar killar, killar, killar. Det var första gången i mitt liv jag kände ångest. Jaget, subjektet, gled ur mig och jag blev ersatt av det väntande objektet.

Vi lärde inte känna varandra, jag och de här tjejerna. Det var först år efteråt, när vi började pratade om oss själva. Började meningar med JAG, i stället för HAN.

Parallellt med mitt privata avståndstagande från killsnack har samtidsdebatten närmat sig den mer och mer. Killsnackisen Kulturmannen och det pregnanta i den kraftfulla Metoo-rörelsens avknoppningar bjöd in till det träsk där vi är nu. Där man kan göra karriär på att säga killar är si och killar är så.

Det har kommit en bok som heter Så jävla trött (Natur och Kultur). Den handlar om emotionellt arbete. Kortfattat tar kvinnor mer emotionellt ansvar i relationer. Kommer ihåg köpa en present och oroar sig över galonbyxor. Men varför börjar min hjärna associera till crème fraiche-kvällarna på 90-talet?

Jo, författaren, Gemma Hartley, vägrar rikta lampan mot sig själv. Hon lägger ner otroligt stor kraft på emotionellt arbete, men ändå för lite. För det finns tyvärr bara en som kan lösa privata relationsproblem och det är en själv.


Hartley beskriver hur hon önskar hur mannen ska förstå, utan att hon ska behöva be honom. Hon vägrar tala om vad hon vill. För det kräver en sak, som de rigida könsroller vi plågar oss själva med inte tillåter: att vara tydlig, uttrycka sina behov, rikta uppmärksamhet mot sig själv. Detta är ett problem i kampen för jämlikhet. Ingen kvinna vågar vara jobbig?

Samtalet är konservativt. Ett ”Se karlar”, all over.

Kvinnorollen är fåfäng och att vara unlikeable är inte kompatibelt.
Det gör mig ont att boken är en internationell bestseller för det berättar att många kvinnor känner igen sig. Världen över. Det är alltså vanligt. För ja, emotionellt arbete existerar! Men samtalet är konservativt. Ett ”Se karlar”, all over.


Jag förespråkar inte en ”liberal feminism”, att lösningen ligger på individnivå. Haha. Det är ett skämt. Nej. Det jag pratar om är att vara kvinna och upprätthålla maktordningen, med metoden att nästan ta tag i problemet, genom att klaga, men inte till den det berör, för man är så besatt av killen eller rädd för att inte vara behaglig. Lite som stockholmare är generellt – ängsliga! Otroligt ickekreativt.

Det är ett civilisatoriskt hot att kvinnor bränner ut sig och jobbar dubbla skift i hemmet och på jobbet. Lösningen är total jämlikhet mellan könen. Ett steg i den riktningen är att kräva det.

avCaroline Ringskog Ferrada-Noli

ARTIKELN HANDLAR OM

Jämlikhet

Ångest