Systerskapet som blev en klassiker

Därför är ”Unga kvinnor” fortfarande relevant efter 152 år

avCaroline Hainer

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: CTMG
svensk premiär i dag I nya filmversionen av ”Unga kvinnor” syns Emma Watson, Florence Pugh, Saoirse Ronan och Eliza Scanlen i rollerna som Meg, Jo, Amy och Beth March.

Det är 152 år sedan Louisa May Alcott skrev romanen Unga kvinnor. Det tog henne två månader. Hon hade inga större förhoppningar om att få den publicerad, än mindre att den skulle bli läst. En bok om fyra systrars ordinära småstadsliv lät inte direkt som ”den stora, amerikanska romanen”, något hon var mycket medveten om. 

Men boken blev en omedelbar succé när den kom 1868, just därför att den skildrade liv som inte vanligtvis skildrats i litteraturen. Det finns mycket få böcker om kvinnors liv från tiden vid det amerikanska inbördeskriget, och i synnerhet om ”vanliga” kvinnor, det vill säga inte särskilt rika. Det var också en tid då kvinnor saknade såväl röst- som arvsrätt.

”Unga kvinnor” handlar om de fyra systrarna March: Meg, Jo, Amy och Beth, under inbördeskrigstiden i USA. Slagfälten ligger visserligen långt ifrån Concord i Massachusetts men märks ändå: männen är frånvarande, inklusive pappa March. Familjen som tidigare levde gott har fått snåla och ständigt märks det dåliga samvetet gentemot de som har det ännu sämre ställt. 

I denna tid av underliggande osäkerhet tyr sig de fyra systrarna, baserade på Alcotts egna, till det bekanta likväl som till fantasin. Man sätter upp små pjäser på vinden. En gång är det fest och ett missöde sker när håret ska lockas. Spektakulärt vardagliga händelser – men det är också poängen! Minsta lilla skifte i lunken, som en fest eller en teateruppsättning, betyder en paus från krigets orosmoln och från det förväntade.

Romanen har genom åren tolkats i åtskilliga tv-versioner (den senaste visad i SVT i julas), en tecknad japansk version – om 48 avsnitt! – och som musikal, opera och balett. Det finns minst sju stora filmversioner, vilket för övrigt gör den till en av de mest filmatiserade amerikanska böckerna någonsin. Bokens handling må vara förankrad till en speciell tid och plats, men huvudpersonernas tankar, ambitioner, drömmar och besvikelser är det inte. Därför tycks också varje generation läsare – och filmskapare – hitta en koppling till sin egen samtid.

I tidiga pjäser och filmatiseringar trycktes det hårt på bokens romantiska inslag och förlaget marknadsförde den som en ”kvinnobok”. Det hade naturligtvis inte spelat någon roll om inte etiketten ”kvinnobok” också signalerar att den inte har allmängiltiga kvaliteter. ”Kvinnoböcker”, i synnerhet de som skildrar kvinnors liv och arbete kring hemmet, har länge setts som banala och traditionellt sällan recenserats som stor berättarkonst.

Louisa May Alcott (1832–1888) skrev ”Unga kvinnor” på två månader.

Unga kvinnor ses av någon anledning fortfarande så. Vanity Fair rapporterar om hur manliga jurymedlemmar för olika tunga filmpriser, som Oscars och Golden Globes, inte ens sett den senaste filmatiseringen i regi av Greta Gerwig, som har svensk premiär i dag, eftersom de anser sig vara fel målgrupp. Under pressvisningen i Stockholm lämnade en handfull män salongen redan under filmens första tjugo minuter.

Då har man missat bokens kärna. Tycker man att sociala konventioner och en särskådning av vad kvinnlighet är bara angår just kvinnor så kanske man ska ta sig en funderare på vem man är här i världen. 

Kvinnorna March hanterar kvinnorollen på olika sätt. Äldsta systern Meg anar den hårdvaluta skönhet innebär och försöker anpassa sig till rådande ideal, innan hon slutligen hittar sig själv i moderskapet. Den blyga Beth accepterar att hennes lott är att stå i bakgrunden, att agera fond, som så många kvinnor före och efter henne. 

Amy har alltid porträtterats som fåfäng och snarstucken, kvinnan som kräver att bli åtrådd. I en version från 1949 gör en eyelinertung Elizabeth Taylor en Amy som vet hur man för sig för att dra blickar till sig. Joan Bennet (1933) gör henne barnsligare, retligare. I filmatiseringen från 1994 är Kirsten Dunsts Amy nästan komiskt bortskämd. 

Hos Gerwig, däremot, är hon snarare en cynisk realist som tidigt förstår både vad som förväntas av henne och vad hon kan förvänta sig av livet. Äktenskapet, inser hon, är en ekonomisk fråga.

Men det är Jo March som fått kvinnor som Nora Ephron, Margaret Atwood, Ursula LeGuin och Nobelpristagaren Doris Lessing att lista Unga kvinnor som favoritbok och The New Yorker att konstatera att det inte finns något verk som betytt mer för Amerikas kvinnliga författare. 

Jo, Alcotts alter ego, är orädd och kreativ. Hon passar inte in i mallen – så hon skapar sin egen. Hon ska bli författare och leva ett liv i fullt oberoende. När vi först stiftar bekantskap med henne är hon ännu ung och obstinat. Hennes envishet riskerar Amys liv under en tur på isen och låter Jo nästan missa kärleken. Men under bokens gång poleras en ödmjukhet fram och det kantiga slipas ned av motgångar och sorg. Envishet och målmedvetenhet behöver inte betyda själviskhet. Eller att lämna sina (med-)systrar därhän.

Jo är den som uppmuntrar läsaren att drömma större. Hon är den ultimata feministhjältinnan eftersom hon inte bara tar ödet i egna händer utan också – den ytterst feministiska handlingen – kontroll över de egna finanserna.

Detta understryker Greta Gerwig genom att föra in Alcotts egna tankar i filmen. Hon var en ovanlig kvinna för sin tid – ogift, politiskt aktiv både mot slaveriet och för kvinnors lika rättigheter. Hennes tvekan inför att skriva en bok om flickors liv baserade sig inte bara på insyn i bokbranschen utan också på litteraturens ställning i stort, där mäns böcker baserade på filosofiska frågor eller manliga författares episka äventyr, stod högt i kurs. I hemmet kom ofta storheter som Thoreau, Emerson, och Hawthorne på besök för att diskutera filosofi och konst med Alcotts pappa Bronson

Om Alcotts mamma vet man mindre. Men bokens Marmee kanske ger en liten glimt? Hon har alltid porträtterats som en änglalik, varm modersfigur vars omtanke också innefattar krigsveteraner och fattiga medmänniskor. I Greta Gerwigs film erkänner Marmee (spelad av Laura Dern) en konstant vrede över världens tillstånd. För Jo bekänner hon att hon ”är arg i stort sett varje dag”. En replik tagen direkt ur boken men som vanligtvis stryks i filmatiseringar.

Alcott skrev Unga kvinnor i två volymer, som i dag ges ut som en. Inför den andra bönföll publiken författaren att låta Jo gifta sig med grannpojken Laurie, något hon vägrade. Men Jo fick i alla fall möta kärleken, i en intellektuell jämlike. Det är bilden av den romantiska kärleken men ändå inte. Jo behöver honom inte för att leva eller för att försegla sitt öde som kvinna. Hon behöver honom för att skapa – ännu mer och ännu bättre. 

Själv bestämde sig Louisa May Alcott tidigt för att aldrig gifta sig, ett löfte hon höll – ”jag paddlar hellre min kanot själv.” Hon följde sin redaktörs råd och behöll upphovsrätten för sin bok, vilket gjorde henne finansiellt oberoende.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM