Strålande offervilja på Operan

Claes Wahlin ser tre minnesvärda Stravinskyverk

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: carl thorborg
”Våroffer” med dansare ur Kungliga Baletten.

För den som händelsevis aldrig har sett Maurice Béjarts legendariska koreografi av Stravinskys Våroffer, skapad 1959, finns chansen nu. Kungliga Operan ger den tillsammans med två andra Stravinskyverk, Noces i Angelin Preljocajs robusta koreografi och George Balanchines koreografi av Agon, som hade urpremiär ett par år före Béjarts Våroffer.

Kontrasten är betydande mellan de båda sistnämnda. Om Balancines koreografi fortfarande står stadig i den klassiska baletten, med det ena publiktillvända numret efter det andra, så är Béjarts symmetriska primitivism ett kraftprov och har fortfarande en intensitet som är kongenial med den slitstarka musiken.


”Agon” känns mer som utfyllnad, eftersom Preljocajs Noces, med kör och fyra solister – alla utmärkta – har en koreografi i paritet med musiken. Stravinskys rytmiska partitur och körens bröllopssånger gör verket musikaliskt mättad, och att till detta skapa en koreografi som håller uppmärksamheten är inte lätt. Kungliga baletten gör utmärkt ifrån sig, Desislava Stoeva eller Moe Nieda i Noces eller Madeline Woo som det utvalda våroffret är några minnesvärda insatser.

ARTIKELN HANDLAR OM