Schyffert har konstigt nog alltid varit relevant
Han tar inga stora risker i nya showen men är ganska rolig
Det vore lätt att hånfullt konstatera att Henrik Schyfferts nya show ”Schyffert forever” har en publik som bara består av vita parkonstellationer i medelåldern, som serveras standup enligt mallen för en sådan publiks förväntningar: sociala medier, försenade tåg, debattklimatet, skillnaden mellan kvinnor och män.
Man hade kunnat hävda att hela Schyfferts väsen påminner om när jag stressar runt i jakt på en härlig bar i väntan på tåget hem från Västerås, men bara hittar Pitchers och O’Learys – ställen man aldrig behöver reflektera över, eftersom de alltid har funnits där och alltid kommer stå kvar.
Schyfferts standup är dock mer än okej. Det är nittio minuters hantverk, som få skulle klara med samma självklarhet.
Men säger det något? Något mer än vad som dryftas på en middag bland rika kulturarbetare? Kanske inte, och kanske spelar det ingen roll. Till att börja med är ambitionen nu att vara rolig, varken mer eller mindre. Ett slags återgång till början, den rena tramshumorn som satte Schyffert och Killinggänget på kartan på nittiotalet. Som sedan utvecklades till identitetspolitisk pekpinne-humor när sådant var populärt, och som når sin cirkelslutning nu när alla kollar på ”Vänner” igen, när ”trygghet” är det tyngdtäcke som värmer bäst. Då funkar det bra med skämt om hur vidrig ”Framgångspodden” är. Det riskerar absolut ingenting i sin kontext men är ganska roligt.
Det finns ingen konstnär som inte brottas med hur man ska hålla sig relevant över tid. Som komiker borde det vara närapå omöjligt. Något slående med SVT:s dokumentär om Killinggänget är att faktiskt nästan alla har lyckats med just det, trots att de i grunden är förknippade med något så definierande som humor på 90-talet.
Schyffert ställer även frågan öppet till sig själv i en intervju i DN, när han inser att han nu representerar den humor han själv hånade som ung. Nu när ”influencerungar fyller Globen”. Kanske ska han bara skita i att vara relevant, lyder hans analys, som nog stämmer. Kontrasten ligger i att Schyffert alltid lyckats vara relevant. Under den fem år långa pausen från standup har han samlat guldbaggar i stället.
Relevans är egentligen ett alldeles för hårt och kompromisslöst ord som på sin höjd går att använda några enstaka gånger för varje konstnär. Det ligger i begreppets natur. Det enda som hade varit ”relevant” idag vore om Jonas Inde kom upp på scenen. Den förlorade killingen som sedan länge gått vilse i antisemitism och konspirationsteorier, men som är komiskt briljant i exempelvis ”Torsk på Tallinn” och dramatiskt lika trovärdig i ”Fyra nyanser av brunt”. Inde har inga problem med att spy ut sitt hat över Schyffert och de övriga medlemmarna, men så är han också den enda som fortfarande slår underifrån. Det hade såklart varit en omöjlighet av flera skäl.
Men om det nu är som Niklas Wahllöf påstår i sin recension av ”Schyffert forever” (DN 1/14), att det är ”motkultur om vår tids brist på motkultur”, så är det en ganska harmlös motkultur vi har att tillgå.
