Jomshof vill göra sitt krig till hela Sveriges
SD-toppen ser sig som korsriddare i en historisk uppgörelse med islam
Profeten Muhammed är en massmördare, slavhandlare och rövare. Denna tweet fick oppositionen att kräva Richard Jomshofs avgång. ”Inrikespolitiskt tjafs” blev Tidö-regeringens svar.
Utspelet, mitt under det som statsministern kallat ”det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”, var knappast en tillfällighet. Det sammanfattar snarare Jomshofs betydelse för Sverigedemokraterna. Han har spelat en helt avgörande roll i omgörningen av ett parti grundat av nazister till ett av Europas största uttalat antimuslimska, eller kanske snarare islamofoba partier.
Något paradoxalt tillhör Jomshof själv inte ”Sveriges ursprungsbefolkning”, det vill säga ”svenskarna” som han påstår äger ”rätten till sitt eget land”. Han är född Lohikoski med en finsk pappa från en familj av arbetskraftsinvandrare. Efter en kortare karriär som musiker i ett syntband engagerade han sig som 20-åring – samtidigt som han bytte namn – i det högerpopulistiska Framstegspartiet, där också Björn Söder var aktiv.
Jomshof lärde känna de övriga medlemmarna i det så kallade ”Fyras gäng” under sina lärarstudier i Lund. Han blev medlem 1999. Kort därefter figurerade han för första gången i riksmedia, i en artikel i SvD med rubriken: ”Extremhöger infiltrerar universitet”.
Sverigedemokraterna var under 1990-talet starkt präglat av sina nazistiska rötter. Under de första åren följde också de Fyras gäng denna politiska linje. När Söder och Jimmie Åkesson blev invalda i partistyrelsen 1998 var ett av de första besluten att bjuda in den tidigare nazisten och SS-veteranen Franz Schönhuber som huvudtalare på partiets valupptakt.
Det usla valresultatet 1998, med mindre än 20 000 röster, blev början på en ny vägriktning. Det var uppenbart att partiets antisemitism och nära nazistiska band omöjliggjorde varje form av politiskt inflytande. Nu valde man en ny väg. Något hårdraget kan den sammanfattas med att ”muslimen” ersatte ”juden” som partiets huvudfiende, dock utan att judehatet därmed försvann.
Taktiken att peka ut ”muslimen” som roten till samhällets allehanda brister hade visserligen redan prövats av Ny demokrati. Under en landsomfattande sommarturné 1993 hotade partiledningen med ett muslimskt maktövertagande. Det var bara en tidsfråga innan ”svenska barn måste vända sitt ansikte mot Mecka”. Men tiden var ännu inte mogen. Den hårda retoriken blev i stället början till slutet för Ny demokrati. Droppen kom när tre gärningsmän, med hänvisning till sommarturnén, brände ner moskén i Trollhättan.
Ett tiotal år senare hade tiderna förändrats. Terrorattacken den 11 september, följt av blodiga dåd i bland annat London och Paris, skapade grogrund för rädsla. Militant islamism orsakade inte bara lidande och död, den blev också ett möjligt politiskt medel.
Sommaren 2006 publicerade Jomshof ett temanummer om islam i partitidningen SD-Kuriren. Muslimer beskrevs som en lika homogen som skrämmande kollektiv fiende. Sveriges ”närmare en halv miljon muslimer” påstods verka för att ”införa muslimska demokratifientliga sharialagar”. Hotet handlade om liv och död. Jomshof drog en rak linje till nazismen: ”Det är nu dags att reagera och agera. På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 1940-talen, måste vi idag ta kampen mot islamismen”, sammanfattade Jomshof.
Samtidigt som Jomshof stod för den mer intellektuella utformningen av partiets nya linje, inledde Kent Ekeroth ett omfattande internationellt arbete. Hans insatser var avgörande i uppbyggnaden av den så kallade counterjihad-rörelsen, den kanske mest verbalt militanta antimuslimska rörelsen under 2000-talet. Nätverkets profiler, som Oriana Fallaci och pseudonymen Bat Ye’or, spred konspirationsteorier om Eurabia; ett lika hemligt som storskaligt folkutbyte av kristna mot muslimer. Aktivister, som den engelske politikern Alan Lake, presenterade dödslistor på ”liberala idioter” som han önskade se ”avrättade eller torterade till döds”. Nätverkets kanske mest kände röst, pseudonymen Fjordman, slog fast: ”Islam och de som praktiserar religionen måste fullständigt och för alltid avlägsnas från samtliga Västvärldens länder.”
På SD:s landsdagar 2009 höll Ekeroth ett uppmärksammat tal baserat på counterjihad-rörelsens retorik. Ekeroth förklarade i princip krig mot islam. ”Vi är idag inne i en ny fas i ett uråldrigt krig”, sammanfattade Ekeroth. Vännerna inom counterjihad var så nöjda att de översatte och publicerade talet på engelska.
När statsministern vädjar till landets politiker om återhållsamhet kring koranbränningarna svarar Jomshof: ’blir de upprörda, så elda hundra till.’
Två veckor senare, i en tydligt samordnad politisk aktion, publicerade Åkesson en artikel i Aftonbladet där han pekade ut den muslimska befolkningen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Innehållet kan beskrivas som en nedtonad version av Ekeroths counterjihadistiska budskap. När Sverigedemokraterna året därpå lyckades ta sig in i riksdagen lyfte både partiets ledning, och flera politiska kommentatorer, fram partiets islamkritiska linje som avgörande för valframgången. Men taktiken var tveeggad. Det dröjde inte ens ett år förrän samma muslimhat orsakade partiets kanske största kris.
Kort efter terrordådet på Utöya sommaren 2011 rapporterade världens medier att Anders Behring Breivik hämtat inspiration från counterjihad-rörelsen. SD slog tillbaka med våldsam kraft. ”Jag kan inte acceptera att man kopplar ihop oss med hans förvirrade, konspiratoriska svartvita världsbild”, dundrade Åkesson. Jomshof hävdade att Breiviks massmord snarare berodde på invandringen. ”Ett splittrat mångkulturellt samhälle fungerar inte utan ett samhälle måste bygga på gemenskap. Jag tror att det är en viktig förklaring.”
Under åren har Jomshof tydligt radikaliserats. Från att först ha jämfört islam med nazism, övergick han snart till att påstå att islam är värre än både Hitlers gasugnar och Stalins fångläger. ”Det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism.” Jomshofs värld är svart och vit. Mot ”islamister” och ”islam” – Jomshof blandar konsekvent begreppen – står några modiga sverigedemokratiska korsriddare. De som inte delar Jomshofs militanta hållning anklagar han för att vara ”medlöpare”. En tweet som kallar Tobias Billström och Ulf Kristersson för ”pseudointellektuella ynkryggar” delar han med kommentaren: ”Jag vet i varje fall var jag står i frågan.” När statsministern vädjar till landets politiker om återhållsamhet kring koranbränningarna svarar Jomshof: ”blir de upprörda, så elda hundra till.”
Hur framgångsrik snart två decennier av sverigedemokratisk avhumanisering varit har närmast övertydligt visats av liberalernas Carl B Hamilton: ”Jag tror att gränsen går vid att de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar.”
Under hela denna tid har Jomshof sett sig själv som härförare i ett pågående krig mot islam. Sverigedemokraten kommer knappast att ge upp denna sitt livs kamp. Frågan om hans fortsatta ledning av justitieutskottet handlar i dess djupaste, mest långtgående mening om just detta; ska vi låta Jomshof dra med oss alla i detta krig – eller inte.
