”Klimatkampen” är ett orimligt program 2022

Nej, vi kan inte rädda klimatet med ”små förändringar i vårt beteende” – ett helt system måste förändras

Filip Lamprecht och Claes Malmberg i medverkar i UR-serien ”Klimatkampen”.

”Kan vi rädda jorden med liksom små små steg, små förändringar i vårt beteende?” frågar Mark Levengood i inledningen till UR:s klimatsatsning Klimatkampen.

Jag kan ge ett svar. Nej. Vi kan inte det, Mark. Vi kanske kunde det om vi hade börjat på 1980-talet. Men nu står vi här 2022 omgivna av naturkatastrofer och med en färsk IPCC-rapport i bagaget som säger att det inte går.

Är det då rimligt att UR lägger resurser på att laga masten på vårt sjunkande skepp? Även här är svaret nej. Sanningen är att vi håller på att göra planeten till en riktigt dålig plats för stora däggdjur som människan.

I Klimatkampen får vi se lite tävlingar om återvinning, lite skojiga skämt om vegetarisk mat, lite sammanblandning mellan hälsa, miljö och klimat och helt vanlig lättsmält underhållning. Helt i stil med hur klimatkrisen ofta hanteras. Som en utmaning, inte som ett potentiellt hot mot vår framtida existens.

Alla de här små valen som tar så mycket tid, spelar en obefintlig roll. Vi fokuserar på helt fel saker

Redan i första avsnittet blir det tydligt hur klimatkampen också är en klasskamp. Deltagarna flyger mellan sina olika boenden och till sina jobb. Det berättas att någon flög och hämtade en tröja. Deras koldioxidekvivalenter ligger på mellan 20 och drygt 30 ton koldioxid per person, två till tre gånger så högt som genomsnittssvensken. Det går att se klassaspekten såväl inom Sverige som globalt.

Av en slump läser jag den nyligen utkomna Kannibalernas maskerad av Alf Hornborg. För att parafrasera Marx är det den mest fruktansvärda projektil som avlossats mot teknikoptimisternas huvud. Den beskriver just hur det moderna samhället, det moderna Sverige, är en del i ett ojämlikt utbyte som döljs av nyliberal ekonomisk teori och av teknologi. Den belyser konflikt. Och att det vi ser som räddningen (klimatsmart teknik) bryter sönder livsvillkor på andra sidan av världen, eller varför inte i den svenska periferin – Norrland som Po Tidholm nyligen lyfte i DN. Allt för att vi i västvärlden ska kunna känna oss goda och samtidigt som vi bibehålla vårt sätt att leva. Trots att nästan varenda en jag känner mår piss.


Även om tanken med Klimatkampen är att vara lite lättsam underhållning som ska göra det enkelt att göra något, visar den på det hopplösa i all den kunskap vi förväntas ha om hur vi ska konsumera. Ska vi köpa gurkor med plast på? Är tygkasse bättre än plast? Alla de här små valen som tar så mycket tid, spelar en obefintlig roll. Vi fokuserar på helt fel saker.

Studier om ”gröna” konsumenter (som identifierar sig som miljövänliga) och ”bruna” konsumenter (som inte gör det) visar att det inte är någon skillnad ens när forskarna kontrollerat för andra faktorer i livet som till exempel inkomst. Vår intuition är usel på att avgöra det komplexa system av frakt och produktion som utsläppen handlar om. Det behövs lyftas en nivå. Ansvaret kan inte ligga på individen.

Men de döljer den stora maktordningen och hotar inte det system som orsakar utsläppen

Klimatkampen knyter an till den individualistiska tradition som är rådande i dag, det vill säga vi förväntas minska våra utsläpp genom små ”förbättringar”. Kasta lite mindre mat. Äta vegetariskt en gång i veckan. Inte flyga mer än nödvändigt (ja, hur mycket är det?). Vi känner alla igen de här strävandena från vår vardag. Men de döljer den stora maktordningen och hotar inte det system som orsakar utsläppen. Varför måste det bli så här? Kan inte det komma fram även i ett underhållningsprogram?

Här kommer mitt förslag till en ny tv-serie. Den kan heta ”Den verkliga klimatkampen” där två lag med noga utvalda kändisar får läsa varsin bok. Det ena laget får läsa Andreas Malms How to blow up a pipeline, medan det andra laget läser This is not a drill: an Extinction Rebellion handbook. Sedan ska de två lagen göra aktioner, sabotera, organisera, agitera utifrån sina respektive böcker och den som först störtar fossilkapitalismen vinner. Harald Treutiger kan vara programledare.

Okej, det blir dålig fredagsunderhållning, men det skulle vara ärligare mot oss tittare om vad vi står inför. För nu får jag mest känslan av att ingen kan göra allt, men alla kan göra inget.

Herman Geijer är författare till boken ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig” (Ordfront 2018) och kommer i år ut med ”Monstersamhället” (Ordfront).

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.