Heil Franco!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-12-06 | Publicerad 2016-12-02
Reportage: Spanien ekar ännu av fascistiska hymner och hälsningar
REPORTAGE. Flickan med brun rosett i håret springer genom kyrkan och är bland de första som når graven. Mässa har precis hållits för diktator Francisco Franco och falangistledaren Primo de Rivera, som av en händelse har samma dödsdag: 20 november. ”Vi vakar över våra martyrers själ”, som prästen sa.
Flera hundra besökare står nu i en cirkel runt Francos grav och flickan står mitt ibland dem. En man drar fram den förbjudna falangistflaggan, Francos emblem. När han slår sina skor bestämt mot varandra sträcks armar ut i strikta fascisthälsningar.
Tystnaden bryts av en dotter som frågar sin pappa:
– Varför sjunger vi inte längre?
– Hörde ni, gott folk, varför sjunger vi inte längre? upprepar en äldre herre högtidligt inför den samlade massan.
Sekunderna senare stiger den förbjudna fascistiska hymnen Med ansiktet mot solen mot det guldmålade valvet: ”Upp till kamp, trupper, mot seger. Spanien går mot en ny gryning. Ett Spanien! Stort är Spanien!”
Flickan klättrar upp på sin pappa som står med högra handen lyft i en stadig fascisthälsning.
Scenen utspelar sig en timmas bilfärd från Madrid, i De fallnas dal, monumentet som Franco lät bygga som gravplats till sig själv och Primo de Rivera. Överst på monumentet ståtar det som sägs vara världens högsta stenkors – det syns på 40 kilometers avstånd och är 150 meter högt. I det enorma mausoleet ligger inte bara diktatorn och fascistledaren utan även 34000 inmurade civila.
För att ge monumentet legitimitet benämnde Franco det som fredsmarkör mellan sina anhängare och diktaturens motståndare. För enandet av nationen skulle fiender begravas under samma tak. Republikanska kroppar tvångsförflyttades och tvångsbegravdes utan familjemedlemmars vetskap eller godkännande. Enda möjligheten att få tillbaka sina döda är att i domstolsprocess peka ut exakt var kropparna ligger samt bevisa att brott begåtts.
En öppning av graven skulle inte bara öppna frågan om platsens legitimitet utan även starta en politisk brand. Ett av högerpartiets standardargument är att kistorna vittrat sönder på grund av fukt och att kvarlevorna beblandats: Hur ska man då skilja mellan republikanska och frankistiska ben och skallar?
Dilemmat om gravöppningen äter sig rakt in i en större fråga om tillståndet för den spanska demokratin. I år är det 80 år sedan inbördeskriget i Spanien bröt ut. Tre år senare, 1939, proklamerade Franco sig själv till envåldshärskare för hela landet.
Inbördeskriget beräknas ha skördat mer än en halv miljon liv. Under övergången från diktatur till demokrati infördes amnestilagen, vilket innebär att inga skyldiga kan dömas för brott. Som en vän till mig uttrycker det på Francos dödsdag: ”vi sålde rättvisan för att bli av med skräcken”.
Och det märks: 69 procent av ungdomarna i Spanien säger sig veta ingenting eller mycket lite om inbördeskriget.
Fortfarande står skulpturer av Franco kvar, gator och torg bär namn efter diktatorn och hans generaler. I ett försök att kartlägga förekomsten av frankistiska monument lanserade vänsterpartiet i år en webbplats där medborgare själva märker ut dem på en karta. På två dygn fylldes kartan av platser från norra Spanien till Kanarieöarna i söder.
Samtidigt beräknas 114 000 republikaner fortfarande ligga i massgravar runt om i Spanien. Bara i Andalusien, en region lika stor som Svealand, tror man att det finns 592 ouppgrävda massgravar.
När regeringspartiet Partido Popular vann valet 2011 minskade man budgeten för det ”Historiska minnet” – avsedd för upprättelse för frankismens offer – med 60 procent. Två år senare försvann posten från budgeten.
Samma år, den 18 juli – dagen då inbördeskriget bröt ut – gav partiet i stället ett restaurationsstöd till Francos grav på 2,2 miljoner kronor. Högerpartiets bindning till diktaturens arv är ingen nyhet, 1,5 miljoner tog ur statskassan för stöd till organisationen ”Francisco Franco”.
2013 röstade Partido Popular ner lagförslaget som ville förbjuda hyllandet av frankismen. Spanien är det enda landet i Europa där fascisthälsningen fortfarande tillåts på gator och torg.
Under de senaste krisåren har demonstrationsrätten och yttrandefriheten inskränkts med nya lagar. I somras läckte det ut att inrikesministern använt säkerhetspolisen för att förfalska bevis mot sina politiska motståndare. När ljudinspelningarna publicerades skickades polisen omedelbart till redaktionen för att beslagta materialet. Det utgjorde en ”fara för rikets säkerhet”.
I år stod Spanien utan regering i tio månader trots två genomförda parlamentsval – politikerna vägrade prata med varandra.
I en intervju erkänner den före detta socialdemokratiska partiledaren att han under regeringsförhandlingarna nästintill tvingats att välja en mer konservativ riktning av landets största mediebolag Prisa (ägare av bland annat El País och Huffington Post) och det multinationella bolaget Telefónica. Ingen pakt med vänstern skulle godkännas.
Det socialdemokratiska PSOE föll samman och för att undvika ett tredje riksdagsval valdes Partido Populars Mariano Rajoy åter till premiärminister. Trots högerpartiets 500 korruptionsskandaler i domstol under senaste mandatperioden.
Dagen efter valet skriver den dåvarande utrikesministern José Manuel García-Margallo en text i Svenska Dagbladet: ”Spanien är en konsoliderad demokrati, med obestridligt starka institutioner”.
Vid Francos grav slår det mig att textens tongång känns bekant: ”Den som utmanar staten förlorar.” Ifrån Europa pekar vi gärna över Atlanten och tröstar oss med att här har vi i alla fall ingen Trump.
Medan vi till förbannelse analyserar USA:s valmanskår och politiska system ser vi i Spanien bara chartersemester och förmånliga huspriser vid Playa del Sol. Döva för fascisthälsningarna som ekar över en av Europas största demokratier.
