Ylva Johansson sparkar mot de svagaste

Daria Bogdanska om planerna på inskränkt strejkrätt

När jag fick en bunt skrynkliga sedlar i handen efter veckans arbete blev jag inte särskilt förvånad utan stoppade dem i fickan och var mest glad. Jag behövde pengar till mat och hyra.

Jag var ny i Sverige och hamnade i moment 22. Jag behövde personnummer för att få ett jobb och jobb för att få numret. I brist på alternativ tog jag ett svart restaurangjobb med 50 spänn i timmen i lön. Senare fick jag reda på att mina kollegor från Bangladesh fick lägre lön än jag, och en svensk fick högre. 

För första gången i mitt liv kontaktade jag facket. Jag fick höra att jag skulle skaffa anställningsavtal först, och ringa dem senare. Så jag hittade en annan, mindre fackförening som ville hjälpa till. Det slutade med att jag vann konflikten med chefen, men för mina kollegor har inte mycket ändrats. 

Yasmine från Tunisien, jobbade på en liten städfirma. Chefen rev sönder hennes avtal mitt framför ögonen på henne, när hon bestämde att Yasmine inte längre behövdes.

När jag berättade för svenskar om migranternas situation, hade de svårt att tro att det var så illa. Så jag skrev en seriebok om mina erfarenheter. 

När den släpptes var jag mycket på -radio, i tv och deltog i paneldebatter. Jag föreläste och gjorde många intervjuer. Ofta får jag frågan om de prekära arbetarnas situation förbättrats i Sverige. Jag blir nedstämd när jag ska svara, det är som att orden fastnar i halsen. 

Nej, den har blivit ännu sämre.

Det var därför jag bestämde mig för att lära mig om arbetsrätt och bli förhandlare i den lilla fackföreningen som hjälpte mig när ingen annan ville. Jag började hjälpa andra att organisera sig. 

När Socialdemokraterna och facken i somras började prata om att inskränka strejkrätten blev jag väldigt orolig. Den nya lagen presenterades som ett ”kirurgiskt ingrepp” av LO-topparna, och förkläddes i ett kallt och tekniskt förvaltningsspråk.

”Det är min preliminära bedömning att det är det förslag som parterna har tagit fram som bör vara det förslag som remitteras från arbetsmarknadsdepartementet och som förhoppningsvis kan ligga till grund för ny lagstiftning”, sa arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Bakom dessa vaga ord dolde sig ett rejält hot mot arbetares viktigaste rättighet, rätten att strida för sina villkor.

”Ditt perspektiv beror på var du sitter” lyder ett populärt polskt ordspråk. I Ylva Johanssons Sverige har arbetarna för mycket makt. I mitt Sverige har de väldigt lite.

Enligt LO behövs inskränkningen av strejkrätten ”för att inte rubba maktbalansen på arbetsmarknaden och bevara den svenska modellen”.

Enligt mig är balansen redan rubbad. Tyvärr till de anställdas nackdel. Kvinnor i städbranschen som jag har jobbat fackligt med under de senaste åren vet det också. Yasmine från Tunisien, jobbade på en liten städfirma. Chefen rev sönder hennes avtal mitt framför ögonen på henne, när hon bestämde att Yasmine inte längre behövdes. Trots att chefen bröt mot anställningsskyddslagen, vägrade hon att återanställa eller betala ett skadestånd.

Vi fick våra uteblivna löner eller förbättrade villkor bara för att vi kunde sätta press på cheferna som annars ignorerade oss. Det hade inte varit möjligt om den nya lagen med inskränkning av stridsrätten hade gällt. 

Ewa från mitt hemland Polen jobbade på ett större städföretag i fem år men kände sig inte trygg. Hon visste aldrig hur mycket hon skulle jobba, blev ofta plötsligt avbokad, och har aldrig fått sjuklön eller betald semester.

Det är bara två av många exempel på hur dåligt arbetarna, speciellt migranter, blir behandlade av sina chefer. De som jobbar inom hotell och restaurang, bemanning, städning, gigekonomi, lager och jordbruk har det sämst. Där dominerar de otrygga anställningarna. Cheferna kan avboka, sluta ringa in eller sparka anställda utan anledning. Speciellt de som säger emot. 

Men trots att många fackföreningar säger att det inte går att organisera prekära arbetare och förbättra deras villkor, går det faktiskt. En grupp migranter från Rumänien som jobbar med att packa sallad i en fabrik i Skåne kontaktade min fackförening i höstas. De berättade att det i regionen finns ett tusental migrantarbetare som lever som livegna. 

Själva var de anställda av ett oseriöst bemanningsföretag och bodde i chefens fastighet. Företaget hade utnyttjat deras beroendeställning under många år. De har försökt göra någonting åt saken genom att vända sig till en stor fackförening, men det gav inte mycket resultat. Men migranterna gav inte upp utan bildade med vår hjälp en fackklubb. Den första och viktigaste frågan var trygga anställningskontrakt. 

När de påpekade för chefen att de faktiskt hade rätt till kontrakten, fick de ett blankt nej.

Då kallade vi till facklig förhandling och skrev ett pressmeddelande som beskrev deras situation. Det var först när de förklarade att de tänkte ta kontakt med medierna som chefen ändrade sig. Alla medlemmar fick tillsvidare-anställningar. De kunde känna sig trygga för den närmsta framtiden för första gången sedan de kom till Sverige. 

Jag, Ewa, Yasmine och många andra fick våra uteblivna löner eller förbättrade villkor bara för att vi kunde sätta press på cheferna som annars ignorerade oss. Det hade inte varit möjligt om den nya lagen med inskränkning av stridsrätten hade gällt. 

Varför? Jo, för enligt den nya lagen kommer det som avgjorde att vi fick rätt i våra konflikter – stridsåtgärder som pressmeddelanden, kampanjer, brev till kunder, blockad eller strejk – bara vara tillåtna om man syftar att teckna kollektivavtal. 

Men bemanningsföretaget som arbetarna från Rumänien är anställda av, restaurangen där jag jobbade svart, och många andra företag, har redan ett kollektivavtal. De följer inte reglerna ändå. 

Kollektivavtal är inte längre en garanti för att arbetsgivarna sköter sig. I denna dystra samtid för oss som jobbar kan cheferna oftast göra som de vill, utan att det får några konsekvenser.

Hur blir framtiden för oss som jobbar? Och hur tänker de som nu tar från oss rätten att strejka? Ett av de sista verktygen för att påverka arbetsgivare vi har.

Jämnar man ut maktbalansen när man sparkar på den som redan ligger?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.