I Kiruna bär folk ölflak som om det gällde livet

Vi skrattade nog lite åt Stockholmspaniken – men inte nu längre

avMargit Richert

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Margit Richert skriver om ett Kiruna där stämningen snabbt förändras när corona kryper närmare.
Foto: Från vänster till höger: Anthony Tian / TT / CAROLINA BYRMO
Margit Richert skriver om ett Kiruna där stämningen snabbt förändras när corona kryper närmare.

Det slår mig först när jag står med mina ömsint utvalda höghalsade tröjor – de jag hoppas ska få mig att se ut som en brittisk sekreterare i början av en åttiotalsporrulle – och jag upptäcker att Kappahl har stängt provrummen. De har släpat dit en soffa för att blockera ingången och jag överväger i en sekund att forcera hindret innan jag inser att nu är det nog på riktigt.

Coronan har känts avlägsen här i Kiruna. Kanske för att jag inte längre står ut med att läsa nyheterna. Kanske för att vartenda vanligt hej – från den glade Rönnbäcks fisk-handlaren till gruvgrabben som bjuder på en cigg på Bishops till den förtidspensionerade healer som bjuder in sig själv i våra såriga liv på Bumerangen Återvinning när vi egentligen bara ska köpa en fåtölj – har bytts ut mot frågan ”Är du rädd för coronan?”. Man svarar nej, och så nickar man i samförstånd.


Vi har nog skrattat lite åt Stockholmspaniken. Sett oss som lite tåligare. Av någon anledning har kylan känts som ett skydd fast att det nu tydligen är precis tvärtom: covid-19 gillar inte värme. Vem här gör det?

Det kryper in när det väl händer – vänder. I kön: ett viskat samtal mellan den ensamkommande afghanen i OKQ8-kassan och en Kiruna-man av den sort som lever i varselkläder. Något om konstaterade fall i Svappavaara. Jag fick ut mitt paket med en dyr mjukisdress men den skavde, för det gnagde.


När jag går från Kappahl mot Stora Coop (ingen handlar på ICA här om man inte är en så driven borgare att man orkar ta sig igenom epa-traktorkaoset vid Burger Kings drive-in för att nå parkeringen) ser jag att alla är på väg därifrån, eller in, i hast. Det gapar tomt där pastan skulle funnits. Jag vet inte varför det är just pasta folk tror att de ska överleva på men å andra sidan vet jag inte mycket.

På Systembolaget bär folk flak som om det gällde livet. Det gör det ju också.

När vi når lilla Coop Lappgatan där jag har ännu ett paket att hämta kan jag inte längre hålla emot. Även lilla jag var visst en flockmänniska. Jag köper mängder av mjöl, matolja, smör, pasta (!), sista paketet finsk bastukorv och ägg – men jästen? Slut. En kvinna fräser åt en anställd att det var väl själva fan vad det var tomt i hyllorna då. Och personalen sitter där de sitter när vi andra bunkrar vidare och hostar ner dem. Jag glömmer att hämta ut paketet.


Men vad hjälper hamstring när man måste hämta ut sin vinylspelare på Stora Coop dagen efter. Det finns en grupp människor som ännu inte nåtts av skräcken, och de klamrar med darriga händer sina tipskuponger. De har för mycket att förlora. Även en stressad butiksanställd är mänsklig kontakt och ensamhet må vara vår vanligaste sjukdom, men den smittar i alla fall inte.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Kiruna

Pasta