Stoppa nätjättarnas plundring av våra liv
Övervakningskapitalismen är ett hot mot demokratin och den mänskliga naturen
Att ordet övervakningsekonomi finns med på 2019 års nyordslista visar att medvetenheten ökat om hur vi ständigt övervakas digitalt. Men låt oss inleda det nya decenniet med att kalla nätjättarnas stöld av vår integritet vid sitt rätta namn: det som driver stora delar av den digitala utvecklingen är övervakningskapitalism.
Facebook, Google, Amazon, Apple med flera använder buzzord som ”personalisering” och förevändningar om ”bättre användarupplevelser” för att lura oss att tillåta dem att övervaka, spåra och lagra så mycket av våra egenskaper och intima beteenden de kan. Våra användardata förädlas, analyseras och omvandlas till prognoser och spådomar som sen säljs och riktas tillbaka mot oss i form av kommersiella varor och politiska budskap.
Övervakningskapitalisterna säljer kunskapen om vilka vi är och vad vi har för intressen och svagheter till vem som helst som betalar: stater, politiska intressen och kommersiella krafter. Som utnyttjar denna kunskap för att påverka och styra oss. De bör hållas ansvariga för en rad samhällsproblem som uppstått det gångna decenniet, inte minst polariseringen av det offentliga samtalet och den tilltagande desinformationen.
I en av 2019 års viktigaste böcker – The age of surveillance capitalism – the fight for a human future at the new frontier of power (Profile books 2019) – definierar professor Shoshana Zuboff begreppet. Utifrån ett digert källmaterial beskriver hon hur övervakningskapitalismen växt fram och hur den hotar såväl demokrati som den mänskliga naturen.
Det är inte tekniken som sådan det är fel på. Problemet är övervakningskapitalisternas anti-mänskliga och antidemokratiska sätt att utveckla och utnyttja den
Jag nämnde hennes bok kort i samband med min recension av Edward Snowdens självbiografi (Aftonbladet 17 sep 2019) eftersom hans stora avslöjande inte enbart handlade om den amerikanska statens övergrepp på demokratiska värden och den mänskliga rättigheten till privatlivets helgd, utan lika mycket om hur privata företag driver fram massövervakningstekniken för att tjäna pengar.
Relationen till demokratin är kanske den viktigaste. I det gångna decenniets början omfamnades internet och de sociala medierna av tron på den demokratiska styrkan i de nya, digitala verktygen. Arabiska våren blev en ”Twitterrevolution” och tidigare okända röster fick nu höras offentligt.
Men i dag är vår ständigt övervakade vardag och våra digitala redskap kapade av antidemokratiska intressen. Nu uppmanas demonstranter att lämna sina mobiltelefoner hemma i stället för att rapportera med hjälp av dem. För som exempelvis New York Times visat är det otroligt lätt att spåra och kartlägga den som besöker en fysisk demonstration.
Människors omfamning av mobil teknik, artificiell intelligens och sociala medier har alltså missbrukats för rakt motsatta syften. Cambridge Analytica-skandalen är ett annat av många exempel på övervakningskapitalisternas attacker på demokratin.
Övervakningskapitalismen, skriver Shoshana Zuboff, skiljer sig från den kapitalism vi lärt oss känna igen. Det handlar inte om ömsesidiga överenskommelser mellan köpare och säljare, utan om en ”ny ekonomisk ordning som gör anspråk på mänsklig erfarenhet som en råvara för dolda, kommersiella syften”.
När vi registrerade våra första gratiskonton, som Googles Gmail, eller tog våra första stapplande steg på Facebook fick vi lära oss att priset för dessa ”gratistjänster” var att acceptera att ta emot reklam. ”Om du inte betalar för tjänsten är du inte kunden utan produkten”, fick vi höra. Glöm det, skriver Shoshana Zubhoff, ”du är inte produkten, du är det övergivna kadavret”. Produkten, skriver hon, är ”användardatan som slitits från ditt liv”.
Successivt har övervakningen kommit att omfatta mer och mer av våra liv. Övervakningskapitalisterna har skapat nya behov åt oss, samtidigt som vi invaggats i tron att om vi ”inte har något att dölja” finns inga problem med övervakningen. Vår integritet är priset vi måste betala för de tjänster som presenteras som ”gratis” och som vi numera känner oss beroende av.
Många godkänner glatt de långa, krångliga och ständigt uppdaterade användarvillkoren utan att läsa dem och lämnar därmed ifrån sig känslig, detaljerad data och låter sina åsikter registreras av privata företag. Något de flesta aldrig skulle acceptera att staten bad dem om.
Med all den samlade kunskapen om oss, som vi själva inte kan överblicka eller ens förstå hur den används, har det som Zubhoff benämner ”The Big Other” börjat styra våra liv, tankar och beteenden med osynliga marionettrådar.
Att jämföra övervakningskapitalismen med den kinesiska statens övervakning är ingen överdrift, menar Zuboff. För på samma sätt som kinesiska medborgare rankas i ett socialt poängsystem där ”gott” beteende belönas och ”dåligt” bestraffas, rankas vi i våra digitala nätverk utifrån hur vi uppför oss. De som uppdaterar ofta och genererar engagemang och data premieras med ökad synlighet, medan de som på ett eller annat vis hamnat utanför den sociala gemenskapen i princip betraktas som ”döda”.
De journalister och andra som granskar nya tjänster och funktioner och läser användarvillkoren noga hittar ofta såväl säkerhetsrisker som en hel del märkligheter som många inte visste att de tackat ja till. Införandet av GDPR var därför en bra och viktig signal från EU om vikten av digital integritet.
Dessvärre ligger lagstiftning och granskare ständigt steget efter övervakningskapitalisternas listiga jurister som formulerar användarvillkoren så att de utnyttjar alla kryphål de kan för att fortsätta erövra och exploatera våra användardata.
Och när debattörer larmar om exempelvis skärmtid (som om den skulle vara skadlig oavsett vad skärmen visar eller vem som kapitaliserar på vår sårbarhet) anpassas tjänster och produkter raskt så att det ska gå att samla in data även när skärmen är släckt.
Så blev internet något allestädes närvarande, med ”smarta” klockor, smyglyssnande röstassistenter, uppkopplade robotdammsugare med kameror och gud vet vad. Eller beacon-systemen, där sändare placerats ut i den fysiska miljön av företag som Apple, Google och Facebook för att spåra våra mobiltelefoner via bluetooth och registrera våra fysiska besök på offentliga platser.
Hur har de kommit undan med allt detta, frågar Zuboff. Ja, bland annat eftersom de funnit skydd i den nyliberala tidsanda som jämför statlig reglering med tyranni och eftersom de har åberopat marknadens rätt till frihet och konkurrens utan insyn, precis som de hänvisat till yttrandefrihet i stället för att ta ansvar när de fått kritik för att medverka till spridning av hot, hat och desinformation.
Under den här förhållandevis korta tiden i mänsklighetens historia har människor avsevärt förändrat sina livsmönster och sättet att kommunicera och inhämta kunskap. Övervakningskapitalismen har medverkat och lurat oss att tro att vi gjort det av fri vilja. Det är inte tekniken som sådan det är fel på. Problemet är övervakningskapitalisternas antimänskliga och antidemokratiska sätt att utveckla och utnyttja den.
Men den tekniska utvecklingen är ingen opåverkbar naturkraft. Det finns andra metoder att utveckla digitala tjänster än massövervakning av mänskligheten och artificiell intelligens vi själva lurats att träna upp. Nu när vi genomskådat illusionen om att tjänsterna och prylarna gör oss mer fria måste vi kräva förändring.
Zuboff jämför med hur vi i dag ser miljöeffekterna efter den industriella kapitalismens plundring av naturen och ställer frågan om vi kan och vill stoppa övervakningskapitalisternas plundring av den mänskliga naturen innan det är för sent. Mitt svar är ja, det måste vi. Låt oss protestera, kräva insyn och begära fler och bättre digitala tjänster och redskap som inte ständigt övervakar och spårar oss och som på riktigt ger oss bättre användarupplevelser.
För ju fler uppkopplade prylar och appar vi skaffar, ju fler av våra samhällsviktiga funktioner, inklusive betalsystem, som blir helt digitala, desto svårare blir det att undgå kartläggning och desto mer avtrubbade blir vi inför hoten mot vår integritet. Men vi måste förstå hur vår tillgång till nödvändig information, kunskap och service har kidnappats och hur våra medel för socialt deltagande har smält samman med nätjättarnas intressen.
Våra beteenden, viljor och tankar styrs i oändliga feedbackloopar för att vi ska fortsätta att generera mer och mer användardata. På så vis driver övervakningskapitalismen oss mot ett allt mer instrumentellt samhälle där vår vilja inte längre är fri – utan automatiserad.
