Jag blir tyvärr sugen på Breiviks favoritdrink
Mat är också konst – det är därför vi krogkritiker behövs
”Jag tänkte äta”, säger jag till bartendern. Han pekar på dörren. Eller rättare sagt på skylten som står utanför på gatan. Jag såg den på vägen in: ”Plankstek + öl, 129 kr”. Han läser mina tankar.
Sofforna är av svart galon, borden sobert brunbetsade. Det spelas nån låt om att ”röka på balkongen” till syntblipp i högtalarna. Ett manligt sällskap verkar ha aw, pratar om ”nöjda kunder”. En äldre man sitter med en öl och en telefon vid ett annat bord. ”Hej!” tänker jag på svenskt vis och slår mig ner i båset bredvid.
Strålkastaren i ena hörnet skapar stämning genom att omväxlande kasta rött, grönt och blått ljus över oss. Drinkmenyn på väggen lockar med Redbull vodka för 83 kronor. Behring Breiviks favoritdrink, tyvärr. Ondskan visar sitt fula tryne även här.
Och att äta är också att läsa – det är bara elitisterna som inte håller med
Det ska sägas att det är lite sorgligt att Lucky bar som låg här tidigare slog igen. Jag tror att de förlorade utskänkningstillståndet under pandemin. Men det positiva är att dom har renoverat varsamt. Det mesta är sig likt. Fast menyn är en annan.
Aw-gänget identifierar Veronica Maggio. Inte i baren, men i högtalarna. Maten dröjer lite, en kvart kanske, men ölen är stor och stark. Gränges. Jag läser Jacques Rancière medan jag väntar. En bil kör förbi.
När planksteken kommer har dom lagt den över grönsakerna. En lite irriterande trend. Annars är allt ytterst välbalanserat. Höga smaker, mycket umami. Lite snålt med bearnaisesås möjligen. Ett extra plus för den elegant baconlindade sparrisen. Maten – fläskytterfilé tror jag – är perfekt tillagad. Potatismoset snyggt spritsat runtomkring – mathantverk på högsta nivå. Och smakerna verkligen gifter sig, med det där välbekanta, intetsägande resultatet.
Men musiken är lite irriterande måste jag säga. Jag förstår inte varför de inte spelar ”Proud Mary”. Men det är randanmärkningar – vad ska dom göra åt det, liksom? Sällskapet bakom pratar om Brynäs och Sinéad O’Connor. Själv diskuterar jag mat och litteratur för mig själv. Mat är ju också konst. Det är därför vi krogkritiker behövs. Och att äta är också att läsa – det är bara elitisterna som inte håller med. En plankstek kan ofta vara en inkörsport till annan litteratur.
Det är lite för mycket potatismos i förhållande till maten och såsen – ett vanligt planksteksdilemma. Men man behöver ju inte äta upp allt. Då blir man lagom mätt.
Killgänget går och lämnar mig och den andre mannen ensamma kvar. Vi är som en stor familj. Fast då går han också.
Bartendern verkar sköta hela ruljangsen själv, både baren, serveringen och köket. När han hämtar min tomma planka, ketchupen och det andra frågar han om det smakade bra. Klanderfri service. ”Jättebra!” svarar jag och sneglar på drinkmenyn. Kvällen är ju bara barnet.
