ÅSIKT

Aldrig har jag sett så många ta så mycket droger

Kristofer Andersson om generationen utan säkerhetsbälte – och samhället som hellre jagar än hjälper

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Getty
Kokain svämmar över på partyn – och i kulturen.

avKristofer Andersson

KULTUR

”Duvans skymning kallar hebréerna den stund på kvällen då mörkret ännu inte hindrar våra steg”, skrev Jorge Luis Borges i debuten Att glöda för Buenos Aires från 1923. En dikt, en stadsserenad, formulerad av en författare som söker skymningsstunder, förstäder och olycka. 

Hundra år senare vistas många i Duvans skymning. 

Där suddas gränsen mellan bruk och missbruk ut. Aldrig har jag sett så många ta så mycket droger, som nu. Sällan har heller svensk kultur handlat så mycket om detta, som nu. 

Det säger något om mitt umgänge, men även Nationellt forensiskt centrum (NCF) ser ökade beslag, samtidigt som polisen griper fler för eget bruk. Under 2018 anmäldes 107 000 brott mot narkotikastrafflagen. I en granskning gjord av SVT Nyheter pekade Rättsmedicinalverket på en tiofaldig ökning i förekomsten av kokain vid obduktioner. I vintras skrev Metros Anna Björklund en krönika med rubriken ”Alla mina vänner knarkar”: ”Jag vet inte vad som kom först, efterfrågan eller det plötsliga enorma utbudet på droger i Sverige. Men någon finns det som blir glad av att här är en generation som inte tycker de har tillräckligt mycket att förlora.” Det är saker som inte har med mitt umgänge att göra, men som väcker flera tankar. Här är några.

Hemma ljuder spåret Farsta-ladd, signerad Stockholmstrion Lätta fötter, blåa knän. I den 16-årige rapparen Einárs fantastiska singel Fusk lyder kärleksförklaringen ”Du är tio av tio, som en oöppnad karta tram”. 

Tramadol är en syntetisk opiod. 

Farstaladd är Stockholmska för amfetamin. 

Nyss lade Lykke Li ut vad som liknade en fet lina kola på sin insta, ingen tyckte det var något särskilt. Så blir partyknarkandet en identitet att slänga sig med en sommar; en sommar som för de flesta tar slut, medan andra klampar rätt in i evig midnattssol.

Den urbana medelklassens drogbruk är en grogg blandad på lika delar segregation, teknisk utveckling och en snorliberal gigekonomi

Det här är en svår text. Hela mitt liv har jag tilltalats av kulturell nihilism. Men ett konstaterande: Någon blir rik på en experimenterande generation utan säkerhetsbälte. 

Den urbana medelklassens drogbruk är en grogg blandad på lika delar segregation, teknisk utveckling och en snorliberal gigekonomi, där vem som helst med en mobil kan hitta langare. Några meddelanden, svåra att spåra, en Uber – swisha en smula. Mindre bemedlade grabbar står redo att langa ladd. Fler gör lax på torskar, fler blir torsk för några lax. 

En årgång bär insikten om att våra föräldrar ljög oss rätt upp i ansiktet. Men om knark inte bara är bajs, vad är det då? Riskbeteenden växer när spärrar släpper. Kombinera med oseriösa klubbarrangörer som är mer måna om att undvika polisnärvaro än att hjälpa den som poppar fel, och du har en giftig cocktail. Flera i stan har förlorat någon de älskar på det viset. Jag kan nämna dem vid namn. Jag kan nämna dem som blev förgripna, på grund av en påtänd människas ouppmärksamhet. Jag kan nämna gångerna alla haft roligt.

Knarket är ledans spegelbild. I en tid präglad av nykonservatism, där livet förvandlats till en atlettillvaro, i vilken vi jämt ska bedömas och betygsättas, växer motstånd.

Knark är som livet: Det hittar en väg. Att punda har varit en pursvensk favoritsyssla sedan Birgitta Stenbergs amfetaminfester.

Två motpoler: en massa som skriker efter utlopp, på en fotbollsarena eller ett open air, och en offentlighet rädd för mörker. Därför ska den i Sverige förhatliga rejvkulturen till varje pris stoppas, samtidigt som technopionjären Jeff Mills i fjol utsågs till Officier des arts et des lettres på Institut du monde Arabe i Paris. Förbjud allt utom talangprogram på tv.

Men människor fungerar inte så. Inte ens när vi riskerade koncentrationsläger för vårt omdömeslösa festande, fungerade vi så. Knark är som livet: Det hittar en väg. Att punda har varit en pursvensk favoritsyssla sedan Birgitta Stenbergs amfetaminfester. Framför allt har knarket alltid hittat till fester där klockan ständigt är halv fyra på morgonen och lokalen svart av kåtbockar. Det kallas numera kemsex. Här har heterosexuella synder skurits ut ur ekvationen, eftersom kemsex endast sägs inkludera homosar. Ett perfekt ord för tidens reaktionism. Fokus flyttas från majoriteten till minoriteten: Kemsex är för fruktkakor. Bu för bögar! Det är inte sant – ordets existens är ett resultat av att avståndet till kemikalier minskat för samtliga.

Nyligen visade en Novusundersökning gjord på uppdrag av P3 Nyheter att en av fem unga inte är säkra på att de skulle ringa 112 om de överdoserat, av rädsla för repressalier. I stället vänder man sig till Flashback för att få råd: 

»Hejsan alla pundare där ute  

Under dagen har jag fyll sammanlagt tagit 6 xanor och precis fyllt på med 2 st. Har även slängt i mig en karta tramadol, 10st 200mg, de indiska röda. Känner mig riktigt fin men känner att jag måste andas medvetet ibland när jag noddar. Problemet är att min tjej som aldrig tagit något ville testa (…) Nu har hon alltså tagit 6mg xanor och 600mg tramadol. Jag börjar bli smått orlig för att hon inte svarar längre utan jag antar hon noddar gott nu som jag. Jag håller dock på somna så vet inte om jag har ork att ringa nåogn? Är hennes dos farligt för nybörjhare=? Behöver svar inom 5 minuet tack!«

Dosen är dödlig.

Svaren trillar in, men personen som fram till dess gjort drygt ett inlägg om dagen på Flashback skriver aldrig något mer.

Om unga människor hellre dör än riskerar att lagföras, finns det då ett problem med den svenska nolltoleransen?

Staten har två överordnade sysslor, varav en är viktigare än den andra: att upprätthålla lagen, och att skydda medborgare från död. Men förtjänsterna med droger, inklusive alkohol, är i början så starka, att en nollvision på förhand är meningslös. Ändå hänvisas till exempel hbtq-personer som söker stöd ofta direkt till en beroendeklink, oavsett hur sällan eller ofta de knarkat. De svenska dödstalen fortsätter att vara unikt höga. Pundare som pundare.

Om unga människor hellre dör än riskerar att lagföras, finns det då ett problem med den svenska nolltoleransen? Polisen pratar gärna om att lagstiftning ska sammanfalla med det allmänna rättsmedvetandet, men om hundratusentals brott anmäls varje år, utan att bruket minskar, är det möjligen dags att ringa till Houston.

Den som ifrågasätter ett system som bygger mer på repression än vård för dem som behöver det, avfärdas som drogliberal. Jag vet hur det är: Förra hösten skrev jag om den lätt drogpositiva rapparen Frej Larsson, och kritiserade polisens prioriteringar. En dåvarande styrelsesuppleant i Föräldraföreningen mot narkotika, lät meddela att jag gick ”igång på en förkärlek för drogliberalism”. När jag påpekade att min missbrukande morfars likvida medel skänktes till just FMN och att jag har ytterligare en närstående som är försvunnen och hemlös till följd av missbruk och psykisk ohälsa, svarade han med att kalla Aftonbladet för en slasktidning och min text för ”en skräptext”. Så talar överste Kurtz. 

Duvan flaxar i skymningen.  Den kommer med ett pris: Vissa kommer aldrig mer ha kul på fest utan Farsta-ladd i tandköttet. Vissa kommer glömma hur det är att ha sex utan GHB i blodet. Vissa kommer betala sina böter. Vissa kommer inte längre glöda för Buenos Aires, utan bli till aska. Vissa kommer upptäcka att tjacket var Fentanyl och inte finnas mera. Dessa tankar kom till mig en gryning, en morgon som hann ifatt – min längtan efter sinnesro.

ARTIKELN HANDLAR OM