Teater på teatern

Lennart Bromander ser en dubbla melodramer i Göteborg

Mats Persson i centrum i ”Pagliacci” på en Folkets hus-inspirerad scen på operan i Göteborg.

Det slitstarka enaktarparet På Sicilien (Cavalleria rusticana) och Pajazzo (Pagliacci) är svåra att sära på. Det vore annars spännande med andra kombinationer någon gång, men i Göteborg är det dags igen för samkörning av de båda maffiga melodramerna.

Uppsättningen av stjärnregissören Damiano Michieletto härstammar från Covent Garden 2015, men han har inte själv återupplivat den i Göteborg utan överlåtit arbetet till ­Rodula Gaitanou. Han har skapat en föreställning ångande av verism, och med den termen menas ett slags scenisk naturalism, där vardagsdramatik ges vardagsinramning. Så var det tänkt när tonsättare som Mascagni och Leoncavallo ville skapa något nytt i kontrast till tidens mer upphöjda italienska operakonst.


I Michielettos uppsättning är allt det sicilianska sjaskigt och färgstarkt, i På Sicilien utgörs scenens centrum av ett bageri, både interiör och exteriör – vridscenen används flitigt. I Pajazzo är det i stället en lika vardaglig Folkets hus-liknande lokal, som vrids runt på scenen. Kören är livligt sysselsatt och en religiös procession drar förbi med en madonnabild. Den lyfter hotfullt sin hand mot Santuzza, som ju idkat utomäktenskapligt umgänge med bytjusaren Turridu.

Regissören har inte försökt ­leta undertexter. En originell detalj är ändå slutet av Pajazzo, där äktenskapsdramat mellan Canio och Nedda raffinerat speglas i den föreställning komedianterna ger. Här gestaltas detta till stor del bakom scenen som en skräckvision i Canios förvirrade hjärna. Det är smart tänkt och snyggt genomfört men bryter sönder illusionen med teater i teatern på ett olyckligt vis. Annars är detta en effektiv och slagkraftig uppsättning.


Huvudperson är dirigenten Pier Giorgio Morandi, som leder orkestern i välbalanserade stråkcantilenor och oavbrutet väl utportionerad lidelse.

Ida Falk Winland, som skulle ha sjungit Nedda var förkyld, och ersattes av Carolina Sandgren med mer dramatiskt än lyriskt bett i stämma och utspel. Övertygande är också Annalena Perssons Santuzza. Joachim Bäckström uppvisar avsevärd tenorbriljans som den osympatiske Turridu. Hans tenorkollega i Pajazzo, ­Tomas Lind, arbetar hårt utan att helt bottna i Canios djupa förtvivlan, när han ser sig själv i spegeln och hånar sin spegelbild i ”Skratta Pajazzo”.


Mats Perssons gör ett skarp­slipat porträtt av Tonio, och litet överraskande uppträder som mamma Lucia i På Sicilien en gammal engelsk storstjärna, Rosalind Plowright. Hon visar eftertryckligt hur en erfaren artist kan skapa en pregnant figur också av en liten roll.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln