Mordet på fria ordet
Martin Aagård: Presstödet smygslaktas medan skattemiljoner pumpas in i högerextrem propaganda
Snälla, somna inte, men vi ska diskutera presstödet i dag.
Om du bara läser det här får du titta på Pewdiepie och lajka klipp på klantiga rånare sen. Jag vet att det är lite tråkigt, men det här handlar om saker som kan avgöra dina barns framtid, eller din egen framtid, om du nu skulle råka vara ett barn.
Det är nämligen kris i tidningsbranschen. Och i förlängningen kris för demokratin.
Dagstidningarnas betalda upplagor är i dag nere på samma nivåer som på 60-talet. Då, precis som nu, gick en massa tidningar i konkurs, vilket ledde till att de första utredningarna om ett presstöd drogs igång.
Den allra första utredningen resulterade lustigt nog i att man skapade ett statligt stöd till politiska partier, ”partistödet”. Men på den tiden var pressens främsta ägare just partierna, så allt var helt logiskt på något slags sextiotalssätt.
Tio år senare uppfann Socialdemokraterna det presstöd vi känner till i dag. Syftet var att värna ”mångfalden på dagstidningsmarknaden” men precis som med partistödet var det den politiska opinionsbildningen som skulle stöttas. Tack vare presstödet fick de illa skötta socialdemokratiska tidningarna hjälp att hanka sig fram så att det skulle bli en smula balans mellan landets ledarsidor.
Om detta kan man tycka vad man vill, men tack vare denna uppfinning kunde ett antal nyhetsredaktioner, landet runt, fortsätta leverera nyheter till medborgarna. Sedan dess har svensk press haft ett antal framgångsrika år och Sverige en relativt bred offentlighet. Men redan i slutet på 80-talet började tidningsupplagorna peka neråt igen, allt brantare i takt med att gratisläsningen på internet växte.
Och nu är det kris igen.
Stor kris.
I fjol blev ytterligare en utredning om presstödets framtid klar. Den var så misslyckad att till och med utredningens ordförande Hans-Gunnar Axberger dömde ut den.
Efter utredningshaveriet steg paniken i Tidningssverige. Remissrundan blev en orkan av åsikter: branschorganisationen Tidningsutgivarna vill ha ett ”omställningsstöd”, Journalistförbundet vill ha ett stöd som inte tillåter vinstuttag. Expressens chefredaktör vill slå ihop presstödet med en public service-skatt. Miljöpartiet vill att bloggare ska räknas in i presstödet medan Vänsterpartiet vill supporta ”originaljournalistik”. Nästan alla vill avskaffa reklamskatten.
Många vill lägga ner presstödet helt och hållet. Konkurrensverket, Timbro, Sverigedemokraterna, Fria moderata studentförbundet, centerpartisterna Per Åsling och Per Ankersjö, Folkpartiets Madeleine Sjöstedt, SvD-profilerna Mats Johansson och Bertil Torekull är några av de som helst skulle se att presstödet försvinner.
Det vanligaste argumentet är att det i grund och botten är en stor sossekonspiration.
Den gamle folkpartiledaren Lars Leijonborg ville så sent som 2007 avskaffa hela rasket. Sen blev han styrelseordförande i Mittmedia, en jättekoncern med trettiotalet lokaltidningar som får minst 60 miljoner i stöd årligen. Jag vet inte om han bytt åsikt helt och hållet, men det var i alla fall länge sedan han skrev en debattartikel i ämnet.
Men Leijonborg är inte den enda tidningschef som pratar tyst om presstödet.
Det är nästan som att det är lite skamligt. Och visst har stödet en del pinsamma sidoeffekter.
Ska verkligen ett vinstdrivande norskt bolag som Schibsted få skattepengar för att hålla Svenska Dagbladet vid liv? Och måste vi gemensamt betala distributionsstöd till den mäktiga Bonnierkoncernen för att de ska skicka ut Dagens Nyheter till sina prenumeranter?
Allra skamligast blev det när nazisttidningen Nationell idag lyckades få presstöd 2010. Beslutet fick ledamoten Martin Ahlquist att hoppa av Presstödsnämnden. Han rasade i Dagens Nyheter och passade dessutom på att kritisera hur ”fiffiga entreprenörer” utnyttjar systemet genom att göra flera lokaleditioner av samma tidning. Vilket syftade på vänstertidningen ETC.
Man kan invända att ”fiffiga entreprenörer” kan hitta betydligt enklare sätt att tjäna pengar än att driva lokaltidningar, men visst är det fult att trixa med editionerna. Och problemet har blivit än mer skamligt de senaste åren när tidningar med presstöd köpts upp av koncerner som går alldeles utmärkt. Ska Arbetarbladet fortsätta få stöd för att konkurrera med Gefle Dagblad trots att båda har samma ägare (Lars Leijonborgs företag)?
Men de fiffigaste tidningsentreprenörerna struntar numera i presstödet helt och hållet. Den lilla uppstickaren Kumlanytt finansierar till exempel sin verksamhet med EU-pengar som kanaliseras via Jordbruksverket.
De är så illa tvungna att hitta nya former för finansiering. För presstödskakan har blivit försvinnande liten. Och den krymper för varje år. Vilket är presstödets mörka, galna hemlighet.
Kostnaden för det svenska presstödet är 2014 är nämligen exakt lika stor som 1983 – ungefär en halv miljard kronor. På 30 år har summan inte räknats upp trots att lönekostnaderna under samma tid ökat med minst 50 procent.
I realiteten har presstödet halverats.
Det är ett häpnadsväckande lönnmord på svenska tidningar.
Förklaringen är, enligt Jonas Ohlsson, medieforskare vid Göteborgs universitet, dels att inflationen under 80- och 90-talen aldrig räknades in, dels att antalet tidningar helt enkelt minskat, samt att stödet till storstadstidningarna håller på att avvecklas på order av EU. Enligt Jonas Ohlsson ger i och för sig inte detta hela bilden. Momslättnader har gett de stora tidningarna stora förmåner. De som drabbas värst är de små och svaga bladen på landsorten.
Men tittar man på grafen över hur presstödet krympt sammanfaller den ganska exakt med kurvan över de sjunkande tidningsupplagorna.
Det stora problemet med det är att medborgarna inte har minskat i antal. Behovet av nyheter är lika stort i dag som 1983.
Som en jämförelse kan man konstatera att partistödet mer än fyrdubblats under samma tid, trots att partiernas medlemsantal minskat med 57 procent de senaste 20 åren. Partistödet från stat, kommun och landsting uppgår nu till en bra bit över miljarden om året enligt en rapport från Timbro. Dubbelt så mycket som presstödet med andra ord.
Men här kommer en liten paradoxal grej.
Partistödet pumpas fortfarande in i nyhetsredaktioner, eller vad man nu ska kalla dem. Inte av Socialdemokraterna, Centerpartiet eller Moderaterna. De är inte längre intresserade av att försörja klumpiga, dyra nyhetsorganisationer när de kan skaffa sig en betydligt sexigare tankesmedja, några sociala medier-ansvariga och tuta och köra som om livet vore en enda lång Almedalsvecka.
Nej, de som fortfarande förstår värdet av att betala för någon form av nyhetsarbete är Sverigedemokraterna.
Det svenska nationalistpartiet lägger stora delar av sitt växande och nyligen utökade partistöd på att bedriva partisk och delvis rent lögnaktig nyhetsförmedling på sajterna Avpixlat, Exponerat och i tidningen Samtiden.
De som är skickligast på att använda ”nyhetsförmedling” som plattform för politisk propaganda är för tillfället extremhögern. Ludvika kommunfullmäktige bevakas inte längre bara av Dalarnas Tidningar utan även av nazistiska Nordfront, som visserligen inte uppbär några former av stöd.
Men för läsaren blir skillnaden mellan dem allt svårare att förstå. Google, som blivit mångas främsta portal till nyheter, listar Nordfront vid sidan om Sveriges Radio och Dalarnas Tidningar i sin nyhetsavdelning. Sajten anpassar som bekant dina sökresultat efter vad du gillar. Gillar du nazism får du fler nazistiska nyheter och dessutom tips på att du kan köpa Mein Kampf hos Ad libris. Sen kan du sprida alltihop vidare i dina sociala medier.
Den som trodde att opinionsbildningen i dag är fristående från nyhetsarbete får tänka om.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke har sagt att lösningen på detta är att skapa ett omställningsstöd – vilket betyder att tidningarna ska få hjälp med att förvandla sina papperstidningar till mobilsajter och webbsajter.
Det är bra, absolut. Men om den nya rödgröna regeringen menar allvar med att stödja svensk press i en tid då medborgarnas tillång till opartiska nyheter drastiskt håller på att minska, då räcker det inte med att rikta det lilla stöd som finns på ett så klurigt sätt som möjligt.
De måste samtidigt våga öka kostnaden.
Skulle den summa som slarvats bort under 30 års tid återföras till svenska nyhetsredaktioner skulle vi ha råd med såväl omställningar som originaljournalistik.
Det spelar egentligen ingen roll vad det kallas. Vartenda öre är en direkt investering i demokratin.
Om vi skattebetalare har råd med Avpixlat, måste vi ha råd med Svenska Dagbladet också.
