Lik till salu
Utställningen Body worlds är en del av en mycket större industri – handel med döda kroppar.
Intresserad av att köpa ett konserverat lik?
Gå in på utställningen Body worlds onlineshop. Ett par klick bort finns en frikostigt bildsatt katalog som erbjuder hela kroppar för drygt en halv miljon kronor stycket, huvuden för 140 papp och, för den
mindre bemedlade, tunna inplastade kroppsskivor för omkring 3 000 kronor.
För att köpa krävs visserligen att man är en ”qualified user”, vilket innebär forskare, lärare, föreläsare, läkare och eller liknande. Men beställningsblanketten kan fyllas i direkt på webben, och man behöver bara ange vilken organisation och avdelning man jobbar för, utöver de vanliga uppgifterna.
Om företaget kollar med rektorn ifall, säg, en gymnasielärare skulle vilja göra en beställning vet jag inte.
Företaget som tillhandahåller ”preparaten” heter Gubener Plastinate, efter staden Guben nära polska gränsen i Tyskland. Här har Body worlds skapare, anatomen Gunther von Hagens, ett av sina institut för konservering av kroppar. Metoden kallas plastination, och innebär förenklat att man byter vätskorna i kroppen mot en plastlösning. Von Hagens utvecklade den redan på 70-talet.
På onlineshoppen bedyrar Gubener Plastinate att samtliga kroppar och kroppsdelar kommer från människor som frivilligt donerat sina
kvarlevor, väl medvetna om att de kan komma att bjudas ut ”för medicinska ändamål” på en marknad. Om de godkänt att deras kroppar eventuellt hamnar i ett privat hem – hos en läkare exempelvis – är inte alldeles klart.
På Tom Tits experiment, där Body worlds nu visas för första gången i Sverige är det samma sak: på skyltar i både början och slutet av utställningen försäkras vi om att alla kroppar och organ är donerade.
Tom Tits vd Björn Edlund har upprepade gånger understrukit att man gjort allt för kontrollera att detta stämmer.
Det finns skäl till att man är så noga med att framhålla donationerna.
Body worlds är omgärdat av skandaler, som handlat just om varifrån kropparna kommer. Den första utställningen ägde rum i Tokyo 1995, och sedan dess har det flera gånger uppdagats att von Hagens har använt ”unclaimed bodies”, kroppar som ingen sägs ha gjort anspråk på.
En del kan ha varit uteliggare och andra som inte är omslutna av samhällsapparaten, och ska ha kommit från Ryssland (här frikändes von Hagens som bedömdes ha handlat i god tro). Mest bestickande är att han så sent som 2004 tvingades returnera sju kroppar till Kina, efter att man upptäckt kulhål i deras kranier. Han erkände själv att han ”inte kunde garantera” att de inte var avrättade fångar.
På Tom Tits är det kanske verkligen så att alla kroppar och kroppsdelar som visas är donerade. Alla hela kroppar utom en är i alla fall daterade efter 2006. Presentationen är också betydligt mer sober än den Body worlds-utställning jag såg i Berlin för drygt tio år sedan. Där stod ett överflöd av skinnflådda kroppar helt fritt i en stor öppen hall som bisarra skulpturer med pliktskyldiga ”vetenskapliga” små informationsskyltar intill.
De spelade schack, fäktades och en ryttare höll, oklart varför, sin egen hjärna ena handen och den stegrande hästens i den andra. De få kvinnliga kropparna hade ögonfransar och fylliga bröst. Det var helt uppenbart att det handlade om något annat än folkbildning i anatomi och hälsa, som Gunther von Hagens brukar hävda.
Nu har han lärt om.
På Tom Tits står de flesta av de föralldel lika absurt poserande kropparna i glasmontrar. De inramas av skyltar med livsfilosofiska citat av kända författare, och mer pedagogisk möda har lagts på den anatomiska informationen och hälsotipsen. Denna utställning är inte alls lika omskakande som den jag såg i Berlin.
Ändå kan man inte bortse ifrån att den är en del av en jätteindustri som kräver god tillgång på döda kroppar. 34 miljoner människor har sett Body worlds sedan starten 1995 och utöver utställningarna säljer dess grundare nu alltså också kroppar och kroppsdelar via internet.
Gunther von Hagens har öppnat en stor och inkomstbringande marknad – han säger själv att efterfrågan inte är mött på långa vägar.
Naturligtvis är han inte längre ensam på banan.
Sedan slutet av 90-talet har han, utöver två i Tyskland, en plastinationsfabrik i den lilla kuststaden Dalian i Kina. Här lärde han upp sin numera största konkurrent, Hong Jin Sui, som nu har en egen fabrik i Dalian. Han exporterar kroppar och kroppsdelar till amerikanska Premier exhibitions och deras utställningar Bodies.
Premier är inte lika nogräknade som Gunther von Hagens numera påstår sig vara, utan medger frankt att de inte kan garantera någonting om kropparnas ursprung. När tv-bolaget ABC för några år sedan besökte fabriken visade den sig vara en skräpig barackliknande byggnad full av medicinstudenter i färd med att bearbeta lik.
När journalisterna sedan kom över foton på bakbundna, blodiga kroppar liggande i snön utanför fabriken var skandalen ett faktum – men utställningarna fortsätter att turnera.
Gunther von Hagens grät i amerikansk tv över att det var han som startade den första kinesiska fabriken, men hans ånger var inte djupare än att han fortsatte att utveckla sin lukrativa business.
Han marknadsför sig numera som det rättvisemärkta europeiska originalet i kontrast till den kinesiska kopian. Men om han säljer kroppar på nätet för en halv miljon så lär det snart, om inte redan, produceras billigare alternativ, utan etiska betänkligheter.
