Melodisk melodram
Lennart Bromander ser en klassiskt italiensk ”Maskeradbalen”
När Verdis Maskeradbalen senast sattes upp på Malmöoperan fick vi se Gustav III i rollen som Olof Palme, vilket blev just så egendomligt som det låter. Den här gången har man letat upp en italiensk regissör, Leo Muscato, som förklarat att när han åtog sig uppdraget så kände han inte till kopplingarna mellan Verdis opera och den svenska historien. Det låter ännu egendomligare. Denna okunnighet måste han vara ensam om i hela opera- världen – och även en bra bit där utanför. Det är kuriöst med en så obildad regissör, men nu påverkar det nog inte föreställningen i så hög grad.
Inte bara regissören utan hela teamet bakom uppsättningen är italienskt, och denna Maskeradbal går i höst upp även på Romoperan. Legendariska italienska operainnovatörer som Luchino Visconti och Giorgio Strehler är dock döda sedan länge, och italienska operauppsättningar av i dag är konventionella och traditionella på ett helt annat sätt än till exempel tyska. Inga nya operatankar kommer från Italien. Inte heller här.
Inledningsvis möts vi av texten ”C’era una volta”, Det var en gång, som markerar att regissören tänkt sig att detta handlar om en saga. Men sagokaraktären uteblir, och vad vi får se är en väl berättad melodram av klassiskt italienskt operasnitt. Det är inte så illa, eftersom Verdis musik i sig är så fenomenal i sin melodiska och dramatiska stringens, och regissören går aldrig emot musiken. Ytterligare en italienare, den i Sverige redan välbekante Pier Giorgio Morandi, håller orkestern i strama tyglar och ger skärpa åt dramatiken utan grälla effekter.
Federica Parolinis scenbilder ger snygg bakgrund utan att delta i dramat, och dräkterna är snarare empire än 1700-tal. Koreografen och ljusdesignern har varit mycket aktiva, och även om pagen Oscar – briljant gestaltad av superbegåvningen Sofie Asplund – är något överkoreograferad, så har själva maskeradbalsscenen blivit skärpt och suggestiv. Ljuset skiftar färg ofta och effektfullt.
Thiago Arancam är en charmörstilig kung med en kraft i stämman, som bäst kommer till sin rätt i första och sista akten. Oksana Kramareva med lätt beslöjad, slavisk sopran har också mycket kraft i stämman. Den saknar däremot en del lyriska färger. Mest scentemperament visar Igor Bakan som den till kungamördare transformerade kungavännen. Han har en härligt dolsk verdibaryton. Storartad också alten Ewa Wolak som mäktigt uttrycksfull spåkvinna.
