Därför vill vi vända hem
Inga-Lina Lindqvist om vår längtan efter det förlorade paradis där allt ställs till rätta
Hemvändare kan vara ett av svenska språkets vemodigaste ord. I ljuset av lille julaftons bleka sol eller midsommarnattens vita himmel blottas och vägs hemvändarens framgångar och nederlag. Att komma hem ska visst vara en schlager, men kan lika gärna förvändas till ett slukhål av skam och skuld. Och när vi säger att vi ska hem – vart är det vi ska egentligen?
Författaren och kulturskribenten John Sjögren undersöker begreppet ”hem” i sin nyutkomna essä Återställelsens glädje (förlag Artos & Norma). Sjögren arbetar i snittytan mellan litteratur och religion och medan jag läser spiller jag ut kaffe på grund av höjt adrenalin och antecknar frenetiskt ovanpå de blöta fläckarna.
Sjögrens tes är att människan längtar till ett tillstånd av trygghet och tillit. Hem är symbolen för en plats och tid där vi är accepterade och älskade, frid råder och våra behov stillas och uppfylls. Barndomen kan vara ett sådant tidrum, ett ursprungligt paradisiskt tillstånd som vi en gång förlorat och dit vi längtar att återvända.
Jag kan i vissa mörka stunder tänka att om allting går åt skogen med Sverige så flyttar jag till Belarus. Ett land som jag flytt ifrån, en diktatur jag betraktar med skepsis, men som ändå ska föreställa det närmaste ”hem” jag kan komma. Varifrån kommer denna brist på rationalitet och varför betraktar jag det homogena, isolerade landet som fristad?
Längtan hem beskriver Sjögren – och här blir det intressant – som vildsint.
Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp blir i Sjögrens läsning en beskrivning av hur en man vildsint söker vägen till gud och oåterkalleligt går vilse. Raseriet i längtan – detta griper mig djupt. Längtan är inte alltid rosa och fluffig, utan kan vara just svart och förnuftsvidrig. Idealiseringen av det förflutna, av barndomen och hemmet, glider alltför lätt över i en längtan av det ursprungliga i betydelse det oförstörda och rena. Raseriet i denna längtan efter renhet, hatet som frigörs när man inte får sin ”renhet” är numera alltför välbekant.
Plötsligt blir det begripligt varför Knausgård placerat en lång essä om Hitler i sin självbiografiska svit. Lockelsen i det absolut sköna, absolut sanna och absolut rena är en röst som kallar på oss från det förlorade paradiset. Rösten som kan locka oss på avvägar.
Det förlorade paradiset är en kristen tankefigur som i sig upphöjer bristen, såret och lidandet. Livet är en pilgrimsvandring, en längtan efter hemkomst, efter att få ställa allt till rätta. Sårade och brustna staplar vi fram på vägen hem till fadern.
En troende vill till paradiset – det är trons drivkraft. Några har så bråttom att de försöker komma dit i en skenande lastbil. Några bygger in sig med taggtråd och murar för att bevara paradisets oskuldsfulla ordning. Den populistiska längtan bakåt är egentligen en rasande hemlängtan.
”En helig plats står aldrig tom” är ett ryskt talesätt. De som inte tror på gud kommer att fylla platsen för sin paradislängtan med något annat. Men även de som säger sig tro kan vara besatta av ondskan. Vem kommer att väga våra själar?
Varje jul lyssnar vi på raderna i O helga natt, som uppmanar ”folk, fall nu neder och hälsa glatt din frihet” utan att nödvändigtvis fundera för mycket på utmaningen som ligger i orden. Att ge upp sin själviska frihet och följa den större friheten i guds vilja är en enkel ekvation för oss som är troende, men svårsmält för alla andra.
All religion är provocerande för den som inte tror, eftersom religion är den accepterade formen för underkastelse.
Fast det finns en obändig optimism i religioner. Om alla människor använder sin fria vilja till att följa gud kommer ondskan att försvinna redan i vår tid. Vi får alla komma hem. Sjögrens bok är fylld av ljusa löften och som troende har jag lätt att förstå dem.
Min personliga gudstro fick sin näring när jag växte upp i totalitärt samhälle. Tron var mitt motgift – och än i dag är jag tacksam för min inre kristna kompass när jag möter kallt främlingshat, förklätt till omsorg, utklätt till förnuft. Barnets blick – den naiva, den glada och fantasifulla som laddar verkligheten med förväntan och hopp – är det banal godhet? Att förakta hoppet – är det realism eller oförmåga att se det goda?
Det som stör mig i Sjögrens analyser är dock att tron och överlåtelsen blir något av en matematisk ekvation. Sjögren pekar på kristendomens ovilja till binära motsatspar. Treenigheten är en komplex kärleksekvation där vi gör vår fria vilja till ett med guds. Man skulle kunna säga att vi frivilligt subtraherar vårt ego och adderar fullheten i guds vara.
Men matematikens skönhet är bedräglig.
Människan är skör, flytande och obalanserad. Hon är obenägen att hålla sig på rätt sida om likhetstecknet. Dessutom är ingen människa en ö. Bara för att jag blivit helgongod och änglalik är det inte givet att alla andra också blivit det. Vilket ansvar har jag för min nästa som vill utplåna mig, tortera mig, avvisa mig?
Sextiofem miljoner människor befinner sig på flykt – och för dem är begreppet hem ett sår, en brist. Att vända hem kan vara förbundet med skam och fara. Så måste paradiset verkligen alltid ligga bakom oss och vara förlorat? Vår vildsinta längtan bakåt – kom, någon, och gör om den till ett hopp om framtiden.