Arbetarklassen har inte bytt åsikter
Ny rapport visar att S borde gör allt annat än att kopiera Sverigedemokraterna
Framtiden är inte vad den en gång har varit, skrev den brittiske journalisten Bernard Levin.
Arbetarrörelsen i Europa är nog benägen att hålla med, Kommunistpartierna är försvunna och socialdemokraterna rutschar bakåt i val efter val. I Grekland, Holland och Frankrike ligger sossarna på under tio procent av väljarkåren.
Det stora undantaget är förstås Jeremy Corbyns Labour i England, men Corbyn måste brottas med en partiapparat som tycker att den viktigaste politiska frågan är att sätta stopp för Brexit och ser sina EU-skeptiska arbetarväljare som hopplösa rasistiska mumier.
Och i Sverige tänker var fjärde manlig LO-medlem rösta på Sverigedemokraterna.
Många hävdar att begrepp som höger och vänster blivit föråldrade. Nu har vi ju fått GAL–TAN skalan som är ett -alternativ – eller komplement – till den klassiska höger-vänsterskalan inom politiken, där GAL står för ”grön, alternativ och -liberal” medan TAN står för ”traditionell, auktoritär och nationalistisk”.
GAL påminner lite om Miljöpartiet och TAN är definitivt Sverigedemokraterna. GAL–TAN kan se ut som en politisk modell som har framtiden för sig, i den nya värld där industriarbetarna antas vara utbytta mot robotar eller mot underbetalda kineser och de klassiska arbetarpartierna tappar mark i rasande fart.
En klassiker på området är Mao Zedongs ”Analys av klasserna i det kinesiska samhället” från 1926, där Mao gjorde upp med kommunistpartiets tidigare politik
Men på idéinstitutet Katalys – en så kallad tankesmedja finansierad av fem fackförbund – är man inte beredd att förpassa begrepp som höger och vänster till historiens soptipp. I en serie rapporter vill Katalys bidra till en ny klassanalys i Sverige.
En klassanalys är inte någonting man spottar ur sig på en kafferast. Det är en strategisk genomgång av ett samhälles särdrag, med det uttalade syftet att omskapa det samhället. En klassanalys handlar inte om vilka som har mest rätt, eller vilka det är mest synd om – den handlar om vilka klasser som har makt – makt att styra, makt att förändra.
En klassiker på området är Mao Zedongs Analys av klasserna i det kinesiska samhället från 1926, där Mao gjorde upp med kommunistpartiets tidigare politik: I stället för att satsa på de fåtaliga klassmedvetna arbetarna i de moderna storstäderna ville Mao att partiet skulle bygga sin politik på att vinna de stora massorna av vidskepliga och analfabetiska fattigbönder.
Marxisterna fnös, men det blev Mao som tog hem spelet.
Vad betyder det att hundratusentals svenska arbetare väljer att rösta på Sverigedemokraterna? Har de tappat sitt klassmedvetande? Nej, svarar Hampus Andersson. Det är sitt parti de har tappat.
Klassanalys handlar alltså om att utforma en politisk linje där man – för att låna en metafor av samme gamle kines – lyfter hinken där den står. Alltså inte försöker lyfta hinken där den borde ha stått eller där den stod i förrgår. Det låter enklare än vad det är.
Det senaste bidraget till Katalys stora klassanalys-projekt är en 35-sidig rapport av sociologen Hampus Andersson, utredare på Kommunal: I väntan på klasspolitik.
Vad betyder det att hundratusentals svenska arbetare väljer att rösta på Sverigedemokraterna? Har de tappat sitt klassmedvetande? Nej, svarar Hampus Andersson. Det är sitt parti de har tappat. Klassfrågorna kvarstår, men socialdemokraterna är för upptagna med att sno åt sig några procentenheter från mittenpartierna för att bry sig om -sina kärnväljare.
Om jag förstår honom rätt så handlar det alltså mindre om att de nya högerpartierna vunnit anhängare, än om att de gamla arbetarpartierna har förlorat dem.
Det enda de borgerliga partierna har att erbjuda arbetarklassen är sänkta löner för nyanlända, höjda hyror för alla och svenskt medlemskap i NATO.
Om Anderssons användning av befintlig statistik är jag inte rätt person att uttala mig. Jag är allmänt misstänksam mot undersökningar som tvingar folk att besvara komplicerade frågor med ja, nej -eller ”vet inte”. Men Hampus Anderssons slutsatser är högintressanta och mycket utmanande för den svenska vänstern i vid mening. Jag har träffat tillräckligt många medvetna arbetare som tänker rösta på moderaterna eller Sverigedemokraterna för att misstänka att det ligger mycket i vad Andersson skriver.
För – menar Andersson – i de grundläggande fördelningsfrågorna har arbetarklassen inte bytt åsikt. Detta skulle innebära att arbetarpartierna skulle tjäna på att understryka klassfrågorna i stället för att lägga sig nära de partier man vill sno väljare från.
Det enda de borgerliga partierna – som Sverigedemokraterna vill regera med – har att erbjuda arbetarklassen i 2018 års val är såvitt jag kan se -sänkta löner för nyanlända, höjda hyror för alla och svenskt medlemskap i NATO.
Kan det i det läget finnas andra paroller för att vinna tillbaka de förrymda LO-väljarna än skicka in militär i förorterna?
Skulle man – för att hugga ett exempel ur högen – kanske kunna fråga sig om det på lång sikt inte är viktigare att se till att arbetarklassen får bättre betalt och inte blir utsliten på jobbet än att verka för att arbetarklassens barn blir akademiker?
