1900-talet flyter förbi
Cecilia Djurberg ser Christian Gabel och 1900 på Orionteatern
MUSIK Med jämna mellanrum sköljer scenografiidén att fylla scener med vatten in som en trendvåg på teatrarna. Ibland är det både kul och motiverat, som när Orionteatern spelade sin plaskande barnföreställning Monster och gudar förra året, efter myter från den antika, grekiska övärlden.
I samma bassäng sjösatte kompositören Christian Gabel och hans kolleger i projektet 1900 sin självbetitlade musikshow förra våren, med regiassistans av Sally Palmquist Procopé. Nu dyker de upp igen med en omgång nya föreställningar.
Och musikaliskt flyter 1900 tryggt och prydligt på i sin flotte med flämtande lanternor, även om jag inte ser minsta ytblänk av vattnet från min plats i gradängen.
Musikens retromekaniska idé guppar i takt med sig själv och inbegriper Brian Eno--covern The big ship, men det saknas dramatisk friktion och saltstänk i helhetskompositionen. Något utöver det analoga, brusiga vinyldammskrapet. Som är fint, men inte kommer till sin rätt i detta visserligen matchande industripatinerade, men luftiga scenrum.
I låten Anti 1900 spelas en knastrig text upp ur en gammal trattgrammofon som drunknar i arrangemanget och hade behövt få gå mycket renare om den varit viktig för berättandet. Som tyvärr är allt för underordnat i iscensättningen.
I Linus Johanssons grovkorniga, stumfilmsromantiska och fint fängslande filmprojektioner mot den råa fondväggen anas en ambition att spegla ett 1900-tal i bilder – med arbetare, krig och industri – som inte går helt dramaturgiskt i hamn, men manar till reflektion.
