En ny bildgenre föds: promptografin är här
Vi är långt bort från ljus som sparat på plåt när bilder skapas av text
AI-genererade bilder skapas av en robot. Ändå är det lätt att uppfatta dem som fotografier eller avfotograferade konstverk. Vad händer när vår visuella kultur kompletteras, eller rentav infiltreras, med dessa bilder? Vi behöver också förstå fotots och fotokonstens historia och hur den gått hand i hand med massproducerad bild. I sista delen är vi framme i nutiden.
Med generativ AI har den artificiella intelligensen tagit sig ut i åtminstone delar av offentligheten. Det singlar runt olika chattar och även bilder: ”så här blev det när jag bad om en bild på en skrivande robotkonstkritiker.” Många testar, skrattar, ger upp. Är det så här det ska bli? En ny, ganska korkad, sorts intelligens som så småningom kommer ta över?
Jag tar mig till ”världens första AI-museum” på Södermalm i Stockholm. Det är som ett litet showroom, ett mini-tekniska museet. Öppet ibland, ofta stängt. Den som inte tröttnat på QR-koder kan upptäcka att himlen finns redan på jorden. Vi andra kroknar – egentligen mest på sammansättningen av AI och museum. Ett ord signalerar framtid, det andra historia och den kognitiva dissonansen blir övermäktig.
Inom konstskapandet har det förstås funnits flera som experimenterat med AI-stöd eller ”stöd”. I Amsterdam öppnade i våras det första AI-galleriet. Några bilder och installationer är skapade av människor, de flesta av AI-genererade robotkonstnärer. Det blir många lager av fiktion vilket är både smart och kul. Online presenterar sig galleriet pedagogiskt och de konstverk som går att se ter sig ungefär som förväntat: en putsad surrealism, porträtt som är perfekta i all sin retuscherade opersonlighet. En fläkt av obehag.
AI-genererade bilder är också ettor och nollor, precis som det digitala fotot. Men nu krävs inte att någon så att säga varit på plats. Bilden refererar inte till någon mer eller mindre säker ”verklighet”. I stället byggs bildvärlden på det onlineinnehåll AI-roboten tränats med, och den text, prompt, som skrivs som en order i Dall-E eller Midjourney eller en handfull till – nya verktyg tillkommer oavbrutet. Det är inte svårt att se att texten, som förföljt fotokonsten och amatörfotografierna sedan snart 200 år, fortfarande är högst delaktig.
Följ den tanken ner i dystopin: kommer någon kreativ person få betalt för sitt arbete?
Som Mattias Beijmo har noterat, har de AI-genererade bilderna ofta ett stråk av mörker, skräck, det gotiska. Det beror på vilka visuella element som krattas fram som grund för den nya bilden. Vi får vad vi redan har men i ny form, utan mänsklig avsändare – lite som Miman i Harry Martinsons ”Aniara”, som håller hoppet uppe för farkostens passagerare.
Inte bara arbetet utan också upphovsrätten är hotad för många konstutövare – framför allt för att AI:n tränas på verk som AI-företaget inte äger upphovsrätten till. Det blir också helt omöjligt att analysera vilka bildelement som kommer från vem, eller vilka toner eller vad som helst. Följ den tanken ner i dystopin: kommer någon kreativ person få betalt för sitt arbete? Nu när vi sedan ett par decennier åtminstone har diskuterat konstnärers rätt till ersättning?
Tillbaka från det dystopiska och en omväg över skulpturkonst: Det kan gå att föreställa sig en (bild)värld där gränser blir mer upplösta, kanske också synen på oss själva och vad vi är kapabla till. På galleriet C F Hill i Stockholm visas just nu norska Ann Lislegaard (till och med 5 januari), en konstnär som länge befunnit sig i teknisk framkant, kallad ”feministisk futurist”. Hennes hjort i mattborstad aluminium är skapad med hjälp av en algoritm som härmar naturens former. Men de formerna är inte just hjortens, skulpturen blir mer en sorts ganska grotesk blandning. Av natur eller kultur eller matematik? Kommer matematiken, denna till musiken gränsande vetenskap äntligen till sin rätt?
Det bubblar mjukt ut där det inte borde, det smäckra är nedtonat. Kanske en framtida, muterad, hjort. Eller en inre. Kanske ett djur som vi kommer att möta om tusentals år. Å andra sidan en skildring av ett djur som är lika mycket hybrid som AI-tekniken – lite av något organiskt, resten teknik. Vår alltmer besatta gränsdragningsfixering kan behöva utmanas från olika håll.
När Laurie Anderson till vårens och sommarens stora utställning på Moderna museet visade fotografier presenterade som skildringar av hennes farfars liv i Sverige och som ung immigrant i USA, använde hon någon AI-generator. De bedrägligt sepiatonade ”fotografierna” är hallucinatoriska, har en del realistiska element men också element som inte bara är orealistiska, de är fysiskt omöjliga. En häst tittar in genom en helt kompakt vägg eller dörr, i ett annat ”foto” tycks åsnan både sakna bakben och ha vuxit samman med vagnen den drar. Bildmanipulation är inget nytt, det speciella med AI-genererade bilder – och skälet, antar jag, till att Laurie Anderson använde just den tekniken – är att en totalt slumpmässig osäkerhet kan skapas. Farfaderns bakgrund, som traderats i släkten, hade visat sig vara mest påhittad. De oberäkneliga bilderna speglade lögnen perfekt.
Som hos Lislegaards hjort blir det som är ”fel” eller orealistiskt något helt nytt. Men detta hack i kurvan är bara ett litet steg på vägen, innan det blir omöjligt att se skillnad på maskinskapat och människoskapat. En större förändring är på väg än den som såg fotografiet födas och maskinen ta över, den gången.
Prompt och grafi, att förestava och skriva
En alternativ utveckling är att en ny genre har fötts: Promptografin. För så kan den kallas, den bild som skapats av text. I april förra året vann den tyske fotokonstnären Boris Eldagsen pris vid Sony world photography award med ”Pseudomnesia: The Electrician”. Ett svartvitt porträtt av två kvinnor – lite gammaldags sepiatonat och med spår av framkallning, kvinnornas frisyrer uppenbart också de från en äldre tid – där båda kvinnorna har något genuint mänskligt i sina uttryck. Det är svårt att gå med på att de inte existerar och aldrig har existerat. Boris Eldagsen vägrade att ta emot något pris eftersom hans bild var helt och hållet AI-genererad. Hans bidrag till tävlingen bestod mest i att skapa diskussion. Tävlingens arrangörer kände till att någon form av AI-teknik hade varit inblandad men inte på vilket sätt eller hur mycket och Eldagsen ville tydliggöra att foto och AI-genererat foto inte kan vara samma sak, tävla på samma villkor eller ingå i samma kultursfär.
Eldagsens term för arbetet var promptografi och termen har använts under året. Ett mycket bättre ord än ”AI-genererad bild” och andra klumpigheter (som också använts i denna text). Prompt och grafi, att förestava och skriva. Vi är långt bort från ljuset som sparas på plåten och paradoxen är fulländad: bildvärlden vi drunknar i är bara ettor, nollor och text.
