Jag spyr om jag ser en till duell med ljussvärd
Niclas Vent tittar på 21 timmar ”Star wars” i sträck och förlorar kärleken till hela universumet
I USA kan du fira dagens Star Wars-dag genom att se alla nio långfilmer i Skywalker-sagan på bio, i ett enda mördande svep.
21 timmar stjärnkrig i sträck.
Själv har jag tagit mig an samma mentala kamikazeuppdrag hemma i tv-soffan.
Det blir inte ett helt bortkastat dygn. Framåt småtimmarna förstår jag till sist varför ljussvärdens tid är förbi – men det kostar mig kärleken till hela universumet.
Det är verkligen enorma mängder skräp man utsätts för.
Hayden Christensen, som över tre filmer inte kan säga en enda av Anakin Skywalkers repliker utan fel intonation och ett märkligt minspel.
Jar Jar Binks, den utan konkurrens sämst uttänkta, skrivna och utförda karaktären i alla fysiska och digitala medier sedan mänsklighetens gryning, punkt och stjärnstopp.
Ewokerna.
De sorgligt daterade effekterna som George Lucas i efterhand pillade in i sin originaltrilogi, och som nu fläckar skärmen som variga sår.
Men de som idag går till biograferna i USA för att se alla nio filmer påminns nog också om det där som väckte kärleken till galaxen långt, långt borta från början.
Miljöerna. Äventyren. Karaktärerna. Mystiken, inte minst. Kraften, som mest effektfullt skymtar vagt okänd i handlingens utkant.
Det dröjer dock sju timmar in i mitt maraton innan jag når den där förtrollade känslan.
Episod 4, den första filmen från 1977, är verkligen en helgjuten filmupplevelse. Den sätter på två timmar vad hela filmserien lägger tjugoen timmar på att slutligen misslyckas med.
Detta trots att hela historien är en kliché utan dess like. En ung drömmare med ett större öde rycks upp från sin provinsiella periferi, antar utmaningar, träffar vänner, hamnar i skiten, tar sig ur det, besegrar ondskan.
Det är den lättheten i berättandet som är nyckeln, djupet bara antyds utan att utforskas. Saker nämns i förbigående och ger bilden av en större värld: Senaten. Den gamla republiken. Toshi Station. Beggar’s canyon. The Kessel run. BT-16.
Men tyvärr dras den ned av sin omgivning.
När man ser alla filmer i rad blir det uppenbart att filmerna inte är avsedda att tas in på det här sättet.
Harrison Ford är förstås en fröjd. Hans Han Solo är det här universumets enda omistliga gestaltning
Det som kunde ha varit ett imponerande världsbygge med en sammanhållen dramaturgisk båge blir i stället en oändlig rad effektsökande och gång på gång upprepade scener som staplas på varandra.
Godtyckligt besök på märklig planet. Överljusfart. Bryggan på en stjärnkryssare. Your master has taught you well. Spring i korridorer. Inre konflikt. Ljussvärd. Stort rymdslag.
Film 1–3 är mestadels skit. Alla är dåliga, det är fult och segt. ”Klonerna anfaller” innehåller inte en enda minnesvärd händelse.
Men de håller sig flytande genom sin koppling till originaltrilogin, och genom att faktiskt ha en egen väg att följa. Om film 4–6 är resan från spillror till upphöjelse, så tar sig 1–3 an den minst lika klassiska historien om sammanbrott och förfall.
Uppförsbacken blir desto större inför trilogi tre, som ska fortsätta en egentligen redan avslutad historia.
Film 7, ”The force awakens”, är bättre än jag minns. Den är egentligen episod 4 igen – moment på moment upprepas oblygt – men fartfylld, snygg och med duktiga skådisar.
”The force awakens” lever också gott på att samla det gamla gänget igen. Harrison Ford är förstås en fröjd. Hans Han Solo är det här universumets enda omistliga gestaltning.
Avslutningstrilogin kör dock snart med överljusfart rakt in i den grundläggande problematik som jag nu inser definierar hela Star wars-universumets framtid.
All dramaturgi har en enkel utgångspunkt: Något måste stå på spel.
Karaktärerna måste utmanas, och utmaningarna måste stå i paritet till deras förmåga.
Samma hot kan inte heller övervinnas gång på gång – det måste byta karaktär eller bli större och värre.
Problemet är sålunda både enkelt och svårt.
Vad gör man när hela galaxens öde redan har stått på spel, filmhistoriens mest ökända skurk gått ur tiden som god och man låtit sina undergångstippade tuffingar skjuta sönder planetstora, planetdödande rymdstationer med sina pytteskepp inte en, inte två, utan tre gånger?
Avslutningsfilmen ”The rise of Skywalker” väljer att lämna logikens gränser.
Därpå brakar allt mycket förutsägbart samman, med en parodiskt ondskefull kejsare som oförhappandes återuppstår från de döda och en närmast komiskt överdriven jättearmada som dyker upp ur tomma intet.
Utvägen är en återvändsgränd.
Om inget står på spel, varför skulle någon bry sig?
Star wars har gått in i väggen.
Någon ny film har det inte blivit sedan 2019. En planerad trilogi av ”Game of thrones”-skaparna Benioff och Weiss har lagts på hyllan tillsammans med uppföljaren till prequelfilmen ”Solo”. Framtiden för ”Rogue squadron”, planerad till 2021, tycks osäker.
De mängder av tv-serier som producerats direkt för streamingsajten Disney+ har, möjligen med undantag för ”The mandalorian”, blivit allmänkulturella icke-händelser.
Det är knappast en slump att Disney har exakt samma problem med sitt andra mega-universum, Marvel.
Dess 22 filmer långa superbåge kulminerade i ”Avengers: End game” 2019, världshistoriens näst mest framgångsrika biofilm.
När bombasmen redan skruvats upp till 11 har inte ens en rymdopera någon annanstans att ta vägen än ner på jorden
Men efter att ha sett varenda trikåtönt i galaxen samlas för att stoppa en lila rymdskurk från att mörda hälften av universums invånare har publiken svårt att peppa igång på nästa interplanetära kris. Av de tio filmer som Marvel fått ur sig sedan ”End Game” hamnar fem bland de åtta som tagit in minst pengar.
För Star wars ser min nu rymdmarinerade hjärna bara en utväg:
Stek jediriddarna.
Det sämsta som stämplats Star wars på senare år har ljussvärd i överflöd (”The rise of Skywalker”, ”Obi-Wan Kenobi”, ”Ahsoka”).
Det bästa – ”Rogue one”, ”The mandalorian” och framförallt ”Andor” – befattar sig knappt med jedi över huvud taget.
De handlar i stället om människorna längst ner. Om hur man navigerar världen som liten kugge i ett imperium. Vad uppror verkligen kostar.
När bombasmen redan skruvats upp till 11 har inte ens en rymdopera någon annanstans att ta vägen än ner på jorden. Där finns utmaningarna som är realistiska och nära. Historierna det går att knyta an till.
För efter att ha sett ett 20-tal låtsas-ödesmättade dueller med ljussvärd på mindre än ett dygn är jag bara säker på en sak:
Jag spyr rakt ut om jag måste se en till.
