Första maj 2022 – en jävla tid för visionärer
Som vänster får man välja: vara en störig odåga eller samtycka till alla inskränkningar
I punkbandet Amyl and the sniffers musikvideos står bandets tre killar uppradade, uttryckslösa, medan sångerskan Amy Taylor skriker saker i deras ansikten. Världen runt omkring Amy Taylor är stillastående. Instrumentalisterna kryper ibland runt i koppel, andra gånger är de helt frånvarande i klippen. Men inte Amy Taylor. Hon klättrar på väggarna, dansar runt på kyrkogårdens gravstenar, slår sönder saker.
Hon är oredan, röran.
Jag älskar henne. Hon påminner mig om att allt fast och beständigt, till och med den här omöjliga lilla världen vi byggt upp för oss själva, förflyktigas. Allt heligt profaneras, för att citera en punkare från ett annat århundrade.
Inför årets första maj vill jag formulera någonting om oordningens plats i ett land fyllt av passiva gitarrister.
Just nu anses man vara en bråkstake bara genom att återberätta borgerlighetens begär (de vill skjuta skarpt mot civilbefolkningen) (de vill utvisa hela familjer om någon i familjen begått brott) (de vill omfördela varenda krona från arbetarklassen till sig själva) (och sedan straffa dem som gör uppror).
När högern tar patent på aggressionen lämnas vänstern med ett val; framstå som störiga odågor som säger emot, eller samtycka till samtliga demokratiska inskränkningar. Socialdemokraterna har alltid valt klasskompromissens väg. De har gått högern till mötes genom att kompromissa bort stora delar av arbetsrätten, strejkrätten och asylrätten, tills allt som återstår är rätten till en städerska i bostadsrätten.
Medelklassen befäster sin frihet genom att betala för tjänster utan gentjänster
Det är första maj 2022 och den politiska offentligheten är kompakt och ogenomtränglig. Vilket helvetesår att vara visionär! Politikerna säger en sak ena dagen och ändrar sig dagen därpå. Medelklassen befäster sin frihet genom att betala för tjänster utan gentjänster. Samtidigt blir våra lägenheter dyrare, så vi tvingas arbeta mer, och jobben har ingen anställningstrygghet, och skulle vi mot förmodan ha en reko arbetsplats med en fackförening att vända oss till kommer de ändå meddela att strejken är död, LAS är förlorat och förresten är ditt vikariat över nu, hejdå.
Allt är meningslöst, ingenting vi säger betyder något, ingen bryr sig om vad vi gör, vi är små partiklar i den kapitalistiska rymden, vi har glömt bort vad det egentligen var vi begärde, vi vet bara att det inte var det här. Kanske fanns det ett ögonblick i historien där människan stod ut med att ge upp makten över sin tid och sitt liv i utbyte mot andra saker: en bostad till ett rimligt pris, en känsla av egenmakt på arbetet, en någorlunda trygg välfärdsstat. Det var ingen utopi, men ett liv gott nog åt tillräckligt många för att statens projekt skulle anses legitimt. Det ögonblicket är inte nu. Vi står mitt i skapelsen av en omöjlig värld.
Och just därför är allting möjligt.
Det känns kanske inte så, i detta krigskåta, repressiva klassmörker. Men jag är övertygad om två saker.
För det första: de högljudda ropen efter hårdare tag från en allt bredare politisk majoritet är ett desperat politiskt projekt.
För det andra: politikernas desperation bottnar i att de inte har stöd hos folket. Ett samhällsprojekt som bygger på exkludering, med sin brutala koncentration av resurser till dem som redan har, är en oordning i vardande. Förr eller senare spricker den.
En enskild händelse kan tända gnistan, men är inte anledningen till att upploppen sker
“Ingen sociolog kan förutse att på denna eller denna dag, under den eller den timmen, så kommer X eller Y utlösa den sociala oron, men det kommer att ske, som natten följer dagen, att den exkluderade befolkning som känner av orättvisorna förr eller senare kommer att explodera”, skrev den marxistiska sociologen Stuart Hall en gång i tiden.
Under de senaste veckornas upplopp i flera svenska städer har vi sett just en sådan explosion. Kriminella, sa vissa. Muslimer, hävdade andra och behövde inte förklara sig mer än så. Gemensamt för den offentliga berättelsen var att alla var överens om att detta inte hade någonting med den förda politiken att göra. Upprorsmakarna var patologiskt knäppa, oförmögna att anpassa sig.
I boken Urban rage, gör Mustafa Dikeç, professor vid Malmö universitet, det motsatta. Han sätter in upploppen i ett politiskt sammanhang. Sådant som kan tyckas plötsligt och lösryckt är i själva verket en reaktion mot en systematisk exkludering och en växande ojämlikhet. En enskild händelse kan tända gnistan, men är inte anledningen till att upploppen sker.
Det är alltså en visuellt, stökig och synlig manifestation. Men det är inte oordningens upprinnelse.
Den fanns redan där.
Världen var redan omöjlig.
Det är första maj. Allt känns ogenomträngligt och allt känns möjligt. I år ska jag vara Amy Taylor.
Ur meningslösheten gror fröet för förändring.
Ur avsaknaden av makt skriver vi ett manifest: vi vill inte leva så här.
Ur mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.
