Så barockt bra
Claes Wahlin beklagar att Le concert d’Astrée inte når längre norrut än till Göteborg
Med all sannolikhet har så säsongens musikaliska höjdpunkt inträffat. Detta skedde då inte i Stockholm, utan i Göteborg i helgen. Jag tänker nu inte på den musikaliskt ojämna Ariadne. Nej, Le Concert d’Astrée under Emmanuelle Haïms ledning hör till det absoluta toppskiktet inom barockoperan och konserten i Göteborgs konserthus gav ett fylligt och oupphörligen vitalt program med operamusik av Jean-Philippe Rameau och Marc-Antoine Charpentier.
Det handlar om kompositörer vars operor, framför allt Rameaus, kontinuerligt iscensätts i Europa. I Sverige i modern tid har det hänt en gång, Zoroastre på Drottningholm för ett drygt decennium sedan. I Göteborg, där Le Concert d’Astrée hade med sig Magdalena Kozená, en av världens främsta mezzosopraner, framfördes sviter ur operorna Hippolyte & Aricite, Dardanus, Castor & Pollux samt Les Indes Galantes.
Det är mycket dansant musik, rytmisk och melodisk där eleganta menuetter interfolieras med scener med dunder och åska. Orkestern har en tät klang, god svikt och en lätthet under Haïms entusiastiska ledning. Det är som om hon har hela musiken i kroppen och helt enkelt översätter den till den välspelande och uppmärksamma orkestern.
Kozená elastiska röst borrar sig mjukt och vackert fram med eleganta fraseringar och så en plötslig styrka som tar andan ur lyssnaren. Programmet hade en dramaturgi; lite mer försiktiga arior inledningsvis, så efter paus arior från Charpentiers opera Medée, där Medea är betydligt mer av häxa än hos föregångaren Euripides. För att inte tala om de tre extranumren, dels av Marin Marais, men framför allt den avslutande arian av Monteverdi.
Att Kozená har scenisk närvaro och stor dramatisk talang kan för övrigt ses i dagarna på musikkanalen Mezzo, där hon just gör Medea i Charpentiers opera.
Le Concert d’Astrées turné når tyvärr inte längre norrut än till Göteborg. Danmark står på tur och även om vi kunde höra Haïm dirigera Radiosymfonikerna i Berwaldhallen för ett par veckor sedan, är det minst sagt synd att inte stockholmspubliken får chansen att ta del av vad man hela tiden kan höra och se på kontinenten, inte minst i Frankrike, där orkestern återkommande framträder på operan i Lille och i Paris.
