Till slut står det mellan eleverna och bolagen
Det är ingen mänsklig rättighet att få tjäna pengar på skolan
REPLIK Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, tror att det är en mänsklig rättighet att få driva skola för skattemedel. En särskilt skyddsvärd grupp vars rätt till skolägande hotas, menar han, är de som är emot likvärdig utbildning. Om denna grupp inte får fortsätta ha sugröret i skolpengen utsätts de inte bara för diskriminering utan för inkvisition, vilket Svensson skriver i Skolinkvisition mot feltänkare (SvD 25 nov). Texten kommenterar min artikel här i Aftonbladet (23 nov).
Denna inkvisitor kan trösta fasadliberalen Svensson med att jag är emot skolkoncerner också om de drivs av sossar eller marxister. (Fasadliberal = någon som verkar för att sälja ut välfärdssektorn till privatpersoner eller bolag bakom en fasad av liberala frihetsargument.) Ärendet i texten Svensson kommenterar var inte att förklara hur skolkoncerner underminerar skolväsendet, utan att göra det känt att flera av de som äger och vurmar för dessa är ideologiskt övertygade om det rimliga med ett skolväsende som fungerar som verktyg för segregation.
Svensson skriver ”Kanske är det passé bland dessa självutnämnda experter på skola och pedagogik [jag då] att man ska läsa de böcker man stöder sig på?”
Boken Svensson syftar på är John Stuart Mills Om friheten och han fortsätter ”John Stuart Mill skulle med andra ord inte heller ha ansetts lämplig att driva skola i Jenny Maria Nilssons samhälle. Ändå åberopas han och hans klassiska frihetsplädering som auktoriteter …”
Kanske är det passé bland självutnämnda experter på ditten och datten att läsa de texter man kritiserar? Varje läskunnig person ser att jag inte skrivit om Mill och skola utan om den svenske liberalen Fridtjuv Bergs syn på skola och hur hans åsikter krockar med antilikvärdighetsgruppens idéer. Mill-citatet låter jag kommentera det begrepp som två skolkoncernsägare försöker etablera: Rättvis ojämlikhet, liknande har sedan tidigare använts för att rättfärdiga klassamhället.
Svensson tror att han argumenterar för mångfald när han drar lans för skolkoncernerna, men deras påverkan innebär ett mer enfaldigt skolväsende och att utnyttja Mill för att försvara utförsäljning av skolväsendet är löjligt.
1859 när Mill skriver Om friheten är staten, för en liberal som Mill själv, inte nåt som garanterar frihet och bildning även om Mill önskar det. Staten ska ansvara för och betala för grundskola men enligt Mill får olika skolor gärna stå för den konkreta bildningen – så tycker jag med. Svensson låter påskina att om staten inte driver alla skolor så är det en naturlag att vinstdrivande skolkoncerner måste få göra det, och argumenterar mot halmgubben att vi som kritiserar bolagsskolor enbart vill ha statsskola, vilket är nonsens.
Skolvalsreformen genomfördes 1992 för att skolväsendet skulle bli billigare och bättre och valfrihet skulle göra medborgarna mer nöjda. Det blev tvärtom. Sist OECD mätte befolkningars nöjdhet med sitt skolväsende låg vi under snittet bland OECD:s länder och vi är det land där nöjdheten minskat mest sedan 2007, undantaget Turkiet. Norge ligger på första plats, Danmark kommer trea och Finland fyra. Deras skolväsende är likt det svenska innan skolvalsreformen.
Valfrihet i verklig mening är inte att ha oändligt många dåliga skolor att välja på, utan att det i närheten av varje barn finns en bra skola, som förmår utrusta eleven med bildning som ger valmöjligheter i livet.
Antilikvärdighetsgruppen är inte bara emot likvärdig utbildning, utan det marknadssystem de förespråkar rationaliserar och likriktar undervisning. Eftersom inga av målen med marknadsskolan har uppnåtts sysslar fasadliberalerna med att få till vad man kallar målglidning, från målen bättre och billigare har man glidit till rättighetsargument – det är en mänsklig rättighet att få fortsätta tjäna pengar på skolan.
Låt oss göra ett rättighetscase av det. Två olika gruppers rättigheter står mot varandra: barns rätt till bildning oavsett socioekonomisk status och bolagens rätt att äga skolor finansierade av skattemedel. För 1800-talsliberalerna Berg och Mill var det valet inte svårt.
