Allt har varit en väntan på Dianas grymma död
Till slut är det omöjligt att värja sig från sorgen i ”The crown”
Jag har börjat blanda ihop vad som är sant och vad som är på låtsas. Kanske för att verkligheten känns mer overklig än det som sker på skärmarna, eller för att verkligheten är det som sker på skärmarna. Jag kan i efterhand inte minnas om en bild är från ännu ett fruktansvärt nyhetsinslag, från en scen inspelad med green screen eller något som jag själv har hittat på.
Roten till denna sinnesförvirring är troligtvis höstmörkret och för mycket skärmtid. Man tvingar ögonen att fortsätta scrolla. Ser ett avsnitt till fast man håller på att somna. Jag måste påminna mig om att det inte är den verkliga förlisningen av Estonia jag ser på TV4 Play, att John Lennon inte återuppstått för att färdigställa ”Now and then” och att det är skådespelaren Elizabeth Debicki som gestaltar den sista tiden av prinsessan Dianas liv i den avslutande säsongen av ”The crown.”
Den storslagna Netflixserien gick mig under lång tid obemärkt förbi. Jag var inte ens född när Diana dog men nu kan jag ta del av nationssorgen. I ljuset av de första fyra avsnitten av den nya säsongen framstår serien som en enda lång uppladdning inför detta historiska ögonblick som alla vet väntar. Diana ska dö i en tunnel jagad av paparazzi. Människor som dyrkat henne ska sörja hennes bortgång och jag ska bli en av dem.
I en undersökning som publicerades i PMC Psychology visar det sig att det finns ett direkt samband mellan kändisdyrkan och sämre prestation på kognitiva tester. Människors besatthet av kändisar gör dem mindre intelligenta, och därför brukar jag inte skyla över att jag varken läst prins Harrys omdiskuterade självbiografi ”Spare” eller följt med i turerna kring hans relation med Meghan Markle. Men nu verkar det som att tillståndet drabbat mig.
Det börjar när jag inser att prins Charles faktiskt säger ”Whatever 'in love' means” efter att paret tillkännagett sin förlovning i en intervju från 1981 (eller i säsong fyra). Dianas undergivna blick och kostymörernas exakta återskapande av klädesplaggen blåser bort all min källkritik. Trots att jag vet att en svart ”revenge dress” eller en röd vinterjacka inte betyder att allt annat i serien stämmer är det så det till slut känns.
I ett försök att upprätthålla min kognitiva förmåga har jag blivit fullständigt besatt av att jämföra bilder mellan serien och verkligheten, ta reda på vilka repliker som är autentiska, och i vilken grad jag kan lita på att det som sägs bakom stängda dörrar faktiskt stämmer. På övervakningsbilder från The Ritz i Paris kan man se ett ögonblick av det som utspelar sig precis innan Diana och Dodi Fayed ska sätta sig i bilen som ska ta dem mot deras död. Ett ögonblick som tidigare bara kunnat komma till liv i människors fantasi men som nu blir verkligt.
I ett avsnitt av Alex och Sigges podcast diskuterar de diagnosen ”afantasi” som tydligen är ”på uppgång” vilket podduon misstänker beror på att människor inte behöver öva sin föreställningsförmåga eftersom vi ständigt blir matade med yttre bilder. Tillståndet innebär att man saknar förmågan att framställa bilder i sitt inre. Men vad kallas det när man inte lyckas kombinera sina inre bilder med de yttre? Fuckad i hjärnan?
Om man ska vara källkritisk mot allt, tror man inte längre på något. Och det är farligt när ens enda uppgift som människa är att försöka förstå sin omgivning. Att inte titta bort från all den död som vi omges av. Jag hulkgråter när Diana dör, inte för att hennes död är värre än någon annans eller för att jag inte kan föreställa mig en bilkrasch, utan för att det är verklighet! För att William och Harry är barn som förlorar sin mamma och för att jag precis som de som gråter när kistan förs genom Londons gator, gråter för deras skull. Det är knäppt. De är ju vuxna nu men i den stunden kommer de alltid vara barn.
