Fallet Arnault liknar inget annat

Åsa Linderborg om domen mot Kulturprofilen

Medierna ska var allmänhetens ögon och öron i en rättsprocess, men i fallet Jean-Claude Arnault är det omöjligt. Domstolsförhandlingarna har skett bakom lyckta dörrar av integritetsskäl, vilket är legio i sexualbrottsmål. Konsekvensen den här gången är att medierna inte kan värdera domen i Sveriges mest omtalade våldtäktsmål.

Jean-Claude Arnault döms till 2,5 års fängelse av hovrätten

Det här fallet liknar inget annat, medgav hovrättsrådet Lars Dirke. Uppmärksamheten har varit enorm.

Men fallet liknar inget annat på flera sätt. Först ger målsäganden en (anonym) intervju för DN:s Matilda Gustavsson, där hon anklagar Arnault för våldtäkt. Efter den positiva responsen på artikeln gör kvinnan en polisanmälan. (Det hedrar henne verkligen att hon ville få anklagelsen prövad.) Tre månader efter artikeln, som då är the talk of town, förhörs vittnena. Samtliga vittnen känner målsäganden. 


När jag läste förundersökningen i somras trodde jag att Arnault möjligen skulle fällas för det andra åtalet men inte det första, men det blev tvärtom. Nu är han fälld för båda. 

Och någonting har uppenbart hänt, även om bevisningen är knepigare än både tingsrätten och hovrätten menar. Under resans gång har vittnena divergerat, även med sig själva, huruvida målsäganden var berusad eller inte, sovande eller inte, penetrerad eller inte. Mest iögonfallande är tidningen på golvet, en unison spekulation om ett invant beteende. Det vill säga, ett bevis för att mannen är ett välplanerat monster. 

Monster är också bilden som frammanats i medierna. Med precision ska Arnault ha sökt upp ”sårbara” kvinnor som han enkelt utnyttjat. Men ett lika tydligt mönster är att han legat med målmedvetna kvinnor som antingen tyckt om honom eller som velat dra fördel av sexet. 


Mot bakgrund av att Arnaults karaktär avgjorts av medierna kan man förstå att försvaret ville ge en annan bild. Att kalla Katarina Frostenson som vittne är dock obegripligt. Antingen är hon jämställd sin make, och därmed fine med hans beteende, eller också är hon medberoende. Jag lutar åt det senare, och i så fall är hon den som känner honom sämst. 

Fallet rymmer två historier. Den enda är juridisk. Den andra är mellanmänsklig. 

Målsäganden träffar Arnault flera gånger efter den första våldtäkten, de äter middag ihop, hon följer med honom hem. Hon besöker honom i Paris med dottern, där det visar sig att han har en kvinna. Det kan med andra ord inte vara så lätt för honom att förstå henne heller. Efter ett misslyckat försök från hans sida att få ligga, beskriver hon honom som ”handfallen”.


Det är det här som gör fallet så provocerande, men också så djupt fascinerande. Det ger helt enkelt en fantasieggande förståelse för den ambivalens som gör att så många relationer förblir oförlösta. Det är det här hela världslitteraturen handlar om. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.