Chuck Berry – en av musikhistoriens stora förbrytare
Förste av rockens ”Founding Fathers” som prisas av den svenska popkommittén
Äntligen!
Chuck Berry (född som Charles Edward Anderson Berry) har fått Polarpriset.
Han blir därmed den förste av rockens ”Founding Fathers” som prisas av den svenska popkommittén.
För Chuck Berry är en av tre. Tillsammans med Little Richard och Jerry Lee Lewis snickrade han på ett fåtal år ihop rockens fundament. De tre har mer eller mindre frivilligt buntats ihop under årens lopp och kanske än mindre frivilligt turnerat ihop på äldre dar.
Jag skulle gärna lägga till Bo Diddley (Ellas McDaniel) till den trion. En musiker vars inflytande idag är betydligt större än de andras. Hans gitarrexperiment, vansinniga grooves och ”jive talk”-låtar – en sorts prototyp till hiphopen – ekar oftare i samtidens musik än ”Chuckens” traditionella riffande.
Men att det blev just Chuck Berry som förärades musikens Nobelpris var nog oundvikligt. Han var inte bara den allra förste rockartisten (han slog igenom ett knappt halvår före Little Richard) utan även den som gjorde jazzinstrumentet elgitarren till rockens viktigaste verktyg.
Alltsedan debutsingeln Maybellene (1955) – en låt om hur han jagar sin otrogna flickvän i en hot rod – har han fått representera ett radikalt skifte i musikhistorien. Redan på 50-talet kunde han tillltalas ”professor" tack vare sin unika status som artist.
Det går att argumentera mot honom av moraliska skäl. Berry är en av musikhistoriens stora förbrytare. Dömd för väpnade rån, ”vit slavhandel” och med många anklagelser om övergrepp på minderåriga bakom sig.
Även historien om Chuck Berrys musik är en historia av stölder. Själv lånade han friskt ur traditionella melodier och de artister som inledde sina karriärer med att plundra hans låtskatt är otaliga. Beach Boys, Beatles, Rolling Stones, The Kinks och Eric Clapton, för att nämna några.
Stölder som avslöjar mycket om det rasistiska samhälle Chuck Berry slog igenom i, eftersom vita artister kunde nå framgångar svarta aldrig var i närheten av.
Men det var ett samhälle han skulle förändra. Dels genom att spela country och hillbilly för en förvånad svart publik. Dels genom att skippa slang och sjunga så att vita förstod texterna – som dessutom var tillräckligt oskyldiga för att sändas på radion. Men framförallt genom att spela på klubbar för både vita och svarta. Han öppnade själv den första mixade klubben i St Louis till den lokala polisens stora förtret. Där startade han en av världens första rockfestivaler.
Men motståndet mot den amerikanska apartheidstaten går också att spåra i hans musik. Låten Brown eyed handsome man (1956) vågade i alla fall nämna arbetslöshet bland färgade och relationer mellan vita och svarta. En låt som fått ge namn åt en av de otaliga biografier som skrivits om honom.
Chuck Berry står grensle över klyftan mellan första och andra halvan av 1900-talet. Hans musik har alltid legat nära rock-a-billyn och countryn. Men det var i den klyftan han skapade en ny dansmusik för tonåringarna vars föräldrar överlevt den stora depressionen. Rock'n'roll.
