Det är svårt att se den vuxne i rummet
Anna Andersson om Ulf Kristerssons respektlösa axelryckning
I januari 2018 sa Ulf Kristersson att Moderaterna inte skulle ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med Sverigedemokraterna. I onsdags, knappt två år senare, bjöd han in Jimmie Åkesson till sitt arbetsrum, för att prata om kriminalitet, energi och migration.
Ärligt talat var det väl ingen som trillade av stolen av förvåning. Vi har alla sett Kristersson backa in i något slags samarbete med partiet han 2018 sade sig inte dela värderingar med. Men den ”vadådå-ton” han gör det med är ändå anmärkningsvärd.
I en intervju med Aftonbladet kallade han mötet för ”en ganska självklar sak”. På Facebook skriver han ”M och SD är olika partier (—). Men vi behandlar varandra med respekt, och i flera sakfrågor tycker vi ungefär lika. I dessa frågor vill jag naturligtvis att vi ska kunna samarbeta i riksdagen.”
”Ganska självklar sak”, ”naturligtvis.” Hade han ingen respekt för Åkesson för en vecka sen? För ett år sen? Vid valet?
Den händelse som Kristersson spelar ner som ”ganska självklar”, kallar för övrigt SD-toppen Mattias Karlsson ”en av de mest betydelsefulla dagarna i min politiska karriär”.
Innan någon socialdemokrat slår sig alltför mycket för bröstet vill jag påminna om hösten 2015, då Stefan Löfven från september till november gick från ”i mitt Europa bygger vi inga murar”, till gränskontroller på Öresundsbron.
Alla som fyllt rösträttsålder förstår att det är svårt att byta politisk kurs, särskilt om man surrat sig hårt vid den gamla. Men att göra det med en axelryckning är respektlöst mot väljarna och ett bergsäkert sätt att undergräva sitt förtroende.
Jag begär ingen direktrapportering från sömnlösa nätter men jag skulle uppskatta uppriktiga resonemang om vad som fick kompassen att byta riktning. Var det inte nån som utlovade fler vuxna i rummet? Att vara vuxen är att stå också för svåra beslut.
