Europas vänster borde lyssna på Gula västarna

Olle Svenning: Därför är jag vänster

Gula västarnas protest mot orättvisor och underordning är värd att lyssna på, menar Olle Svenning.

Den som fötts in i den politiska arbetarrörelsen bör ställa sig frågan: Vad betyder det att vara vänster? Man föds inte till socialist, man blir det.

Jag har haft generöst tilltagen tid att fundera över ämnet.

Vänstern har för mig alltid varit en frihetsrörelse, i ständig opposition mot makthierarkier, mot klassamhället och ärvda privilegier.

En gång i tiden bekände sig ­liberalerna till vänstern; de bekämpade konservatism, högern helt enkelt. Den socialdemokrati jag växte upp med var inte särskilt teoretisk; den var praktisk och skapade det välfärdssamhälle som befriade från ekonomisk underordning och gav medborgare rätt till utbildning.

Ingen använde begreppet ”klassresa”; man skulle höja sig med sin klass, inte över den.


Vänstern representerade ”det moderna”, framtiden. ”Bor du modernt”, är en fråga från 1950-talet, då bostadsnöd byggdes bort.

För vänstern är samhällets avgörande konflikt den mellan överordning och underordning. Den sociala demokratin och den fackliga rörelsen reducerade motsättningarna men den ekonomiska demokratin sköts på obestämd framtid. ”Jag förstår inte denna tvekan, denna ängslan”, sa Ernst Wigforss, till oss vänsterstudenter i Lund. Vi var annars mest upptagna av den anti­koloniala ­kampen: mot apartheid, mot nyimperialism, de fascistiska diktaturerna, mot USA:s krig i Vietnam och mot kärnvapen.

”Mångfaldens vänster”, det var den franska vänsterns paroll, brittiska New Left sa detsamma, men mer akademiskt.

Under en del av 1960-talet var vänstern öppen och ekumenisk. Det gick an att på en gång lära av Althusser, Perry Anderson och Tage Erlander. Och av André Gortz som så tidigt varnade oss för den hotande ekologiska katastrofen och industrisamhällets upplösning.

Att vara vänster förutsätter förmåga till kritiskt tänkande och det kan ge nedslående resultat. Moderniteten pekar inte längre framåt; den är regressiv, reaktionär. Välfärdssamhället monteras ner och privatiseras. Klass- och förmögenhetsklyftor växer, demokratin försvagas. The tipping point för miljöns överlevnad hotar redan 2040 och det kan vara optimistiskt.


Jag tar en kopp kaffe i Paris tillsammans med några ”gula västar”: vårdbiträden, småföretagare, unga i det så kallade prekariatet, folk med 1000 euro i månadslön.

De är globaliseringens förlorare, enligt den nedlåtande högerliberalismen. Deras uppror, ibland otyglat och primitivt, handlar om social rättvisa, protest mot underordning, mot maktsystemet, mot könsorättvisor och mot miljöförödelse.

Den europeiska vänstern borde lyssna.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.