Förstår inte S att kultur är nyckeln till Sverige?
Åsa Linderborg om partiets reträtt i kulturpolitiken
Varför har Socialdemokraterna släppt kulturpolitiken, som är SD:s största kampområde?
”Vi ska genomföra en kulturrevolution” deklarerade Mattias Karlsson, SD, när Martin Aagård intervjuade honom 2011. Karlsson argumenterade med Gramsci som hjälp: Om man vill förändra samhället räcker inte parlamentariskt arbete, man måste ta sig in i kulturinstitutionerna och människors sätt att tänka.
Det här förstod den unga arbetarrörelsen. Målmedvetet arbetade den för att idén om att samhället ska organiseras utifrån solidariska principer, bara ska ses som sunt förnuft. Den nyliberala kontrarevolutionen har förändrat det tankesättet. Resultatet är en snabbt ökande ojämlikhet som ställer människor mot varandra.
De som skördat frukterna av det här är högerpopulisterna, vars maktanalys handlar om allt annat än den ägande klassen. Lede fi är ”kulturmarxisterna” och den liberala medieeliten. Detta skulle vara omöjligt om inte många ansåg att det ligger något i påståendet.
Liberalerna kan yla aldrig så mycket om att Trump, Orbán och SD hotar demokratin – vanligt folk rycker på axlarna, betryckta av sin egen ökande vanmakt. De är inte representerade i politiken, medierna eller kulturen, för dem har demokratin urholkats i tre decennier.
Liberalernas problem är att de aldrig kan motverka den världsomfattande konservativa kampanjen mot ”det öppna liberala samhället”, eftersom de själva är arkitekterna bakom den utveckling som allt fler ifrågasätter. Rasism kan aldrig slås ner med enbart antirasism och demokratilektioner kan aldrig ersätta det faktum att 8 av 10 känner sig maktlösa.
Socialdemokraterna gav upp kulturpolitiken i samma stund som de gav upp den ekonomiska politiken. Det går inte att bara skylla på tidens allmänna förytligande. När de låtsas att höger-vänsterskalan är överspelad, vinner högerpopulisterna gehör för påståendet att alla problem handlar om kulturskillnader.
Det är livsfarligt. Men lika äventyrlig är den miljöpartistiska idén att kulturpolitiken ska vara ett instrument för mänskliga rättigheter. (Amanda Lind verkar dock vara ett stort fall framåt jämfört med företrädaren.)
Det är också den kultursynen som präglar dem som inte förstår att ”tolerans” förutsätter att de skillnader som finns – socialt och ekonomiskt, men även kulturellt och värderingsmässigt – ska ha legitimitet.
En radikal kulturpolitik är ett trefrontskrig: Mot högerpopulisterna som delar upp människor efter antihumana principer. Mot kulturrelativisterna som inte vill försvara de progressiva milstolparna som kännetecknar det moderna Sverige. Mot nyliberalerna som predikat att människan i grunden är egoist och att kultur inte ska få kosta pengar.
Förstår sossarna inte att berättelsen om Sverige ligger i kulturen, förstår de ingenting.
