Alldeles på teaterriktigt

Lennart Bromander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2013-11-20 | Publicerad 2013-11-19

Donizettis opera Kärleksdrycken en lyckad humörhöjare i commedia dell'arte-tradition

helskärm

För en urgammal folklig teatertradition som commedia dell’arte är 1840-talet sent i tiden. Försök att skapa commedia dell’arte senare än så har snarast handlat om rekonstruktion och pastisch, men i Donizettis Kärleksdrycken lever fortfarande Colombine under namnet Adina eller den skrytsamme soldaten miles gloriosus under namnet Belcore sina så typiserade liv alldeles på teaterriktigt. Det borde de inte göra under en epok som annars krävde psyko­logisk realism eller storslagen grand opera.

Att vi så förtjust accepterar den opsykologiska och orealistiska töntighet, som är signum för handlingen i Kärleksdrycken, är rent musikaliskt trolleri. Och det får vi tacka Donizetti för, som genom sin suveräna musikdramatiska tajmning och melodiska charm kan blåsa liv i vilka stelnade stereotypier som helst. Men det räcker ­inte med Donizettis geni, det krävs också en hel del scenisk smak, fantasi och balanskonst för att Kärleksdrycken ska lyfta.

Det lyckas man alldeles förträffligt med i Göteborg. Regissören Stina Ancker och scenografen Olav Myrtvedt har placerat handlingen i lätt antydd cirkusmiljö. Det ger en förevändning att flitigt använda en grupp virtuost akrobatiska dansare liksom en elegant lek med cirkusgradänger som nästan enda scenografi.

Cirkusatmosfären skapar också ett slags trovärdighet åt dessa scenfigurer, som de annars skulle sakna. Och Stina Ancker har också styrt undan för den buskisrisk, som finns hos herrar Belcore och Dulcamara, trots att Magnus Lindmans svenska översättning inbjuder till överspel ibland. Översättningen har också sina eleganta sidor, och självklart är det rätt att i en komisk opera sjunga på publikens språk och inte på italienska, även om det klingar vackrare.

Som Adina briljerar Elin Rombo med sin klangsäkra höjd och med bett och humor i sin sceniska framtoning, medan Daniel Johansson visar upp en nordiskt frisk och fräsch tenor som Nemorino. Markus Schwartz gör en lagom löjlig men välklingande Belcore, och den borne komedianten Åke Zetterström är som klippt och skuren att kreera kvacksalvaren Dulcamara. Hans och Elin Rombos snitsigt genomförda duett är höjdpunkten i en föreställning, som nog alla lämnar på bästa humör.