Här lever drömmen om fred

Pierre Schori om Ålands status som kärnvapenfri zon: Visar vägen till något annat än upprustning och krigslekar

Finska Åland är demilitariserat sedan 1856 – på Sveriges begäran.

När de båtburna deltagarna i Almedalen 2018 ankommer till Visbys hamn kommer de att mötas av skylten ”Välkomna till det demilitariserade och neutrala Gotland”. Nej, så väl är det tyvärr inte.

Gotland är allt annat än demilitariserat. Här planeras i stället för en betydande upprustning med ett superdyrt och dessutom misslyckat amerikanskt luftförsvarssystem, enligt tidskriften Foreign policy.

Men på en annan, näraliggande ö, mitt i Östersjön, är fredsdrömmen verklighet. Där möts de besökande av devisen: ”Välkomna till det demilitariserade och neutrala Åland!”

Ålands säkerhetspolitiska särställning härrör från 1856, efter den tidens Krimkrig och fredsförhandlingar i Paris. Intressant är att demilitariseringen skedde på Sveriges begäran för att Ryssland inte skulle kunna använda ön som sin militära utpost västerut.

Jag besökte nyligen Mariehamn för att delta i ett seminarium för att med Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja diskutera frågan ”Är en värld fri från kärnvapen möjlig?”

Jag lärde mig då, att så sent som 2015 fastslog de styrande i Landskapet Åland att ”syftet med de internationella konventionerna är att säkerställa att Åland aldrig ska komma att användas av stater på ett sådant sätt att Åland skulle utgöra ett hot för någon ur militär synpunkt”.

Dessutom deklarerade den åländska självstyrelsens att ”demilitariseringens och neutraliseringens giltighet kontinuerligt ska hävdas oavsett förändringar på det säkerhetspolitiska planet, nationellt eller internationellt”.

Till min glädje framgick det av Lagtingets beslut att Ålandskonventionens vapenförbud även gäller kärnvapen. Det finns således redan en kärnvapenfri zon i Norden!

Att besöka Åland i dessa turbulenta tider kändes som att beträda helig mark och att läsa Lagtingets utsaga från 2015 var som att ta del av lysande poesi. Tänk om exemplet Åland vore globalt rådande.

Att denna existerande zon inte omnämns i den strida ström av argument för upprustning och Natomedlemskap som kommer från borgerligt håll och säkerhetspolitiska ”experter” i både Finland och Sverige är föga förvånande.

I stället understryker dessa att Åland och Gotland är så strategiskt viktiga att militära miljardsatsningar måste tillföras försvaret. Den tesen föddes i Pentagon och konservativa tankesmedjor i USA och ingick snart i Försvarshögskolans krigsspel.

Ålandsexemplet visar på en annan väg än upprustning och krigslekar. Demilitariseringen har hållit sedan 1856, och den kärnvapenfria zonen finns där som ett skinande exempel på framgångsrik finsk diplomati.

Men även Sverige har lyckats med diplomatins hjälp. Åren 1986–1988 stod Gotland i centrum för säkerhetspolitiska förhandlingar av stor betydelse. Strax efter Olof Palmes död fick Ingvar Carlsson hantera den sedan decennier olösta frågan om gränsdragningen i Östersjön mellan Sovjetunionen och Sverige.

Moskva hävdade med emfas att Gotland inte kunde omfattas av havsrättens krav på att utgöra svensk gräns. Ryssarna ville i stället dra mittlinjen mellan Baltikum och Sverige från Kalmar, inte Visby. Sovjet bjöd ett skambud som skulle ge Sverige 25 procent av det omtvistade området.

Förhandlingarna, som jag deltog i, var hårda och pågick i två år. I slutspelet inbjöd Ingvar Carlsson i ett slugt diplomatiskt drag sin ryske kollega Nikolaj Ryzjkov till Stockholm i januari 1988 till ett avgörande samtal. På det ryska skambudet hade vi lika skamlöst svarat 80 procent till oss. Nu erbjöd den svenske statsministern Ryssland 25 procent. Efter en enskild överläggning mellan Ingvar Carlsson och hans gäst i Rosenbad kom det överraskande beskedet att Sovjetunionen accepterade det svenska budet, i en anda av gott grannskap.

Det slutade alltså med svensk seger på grund av skickligt samspel mellan UD och statsrådsberedningen, men också på grund av att Gotland av ryssarna sågs som neutral mark och inte uppfattades som en militär utpost för USA och Nato.

Följ ämnen
Nato

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln