Tjejerna tar över

Johanna Frändén om damfotboll på offensiven mot gubbväldet

I morgon natt kliver Sverige äntligen in i fotbolls-VM i Kanada.

Som brukligt har turneringen föregåtts av debatter om snedfördelade resurser och bristande seriositet från arrangörens sida.

Sedan det blev klart att VM ska spelas på konstgräs, otänkbart i herrsammanhang, har flera damfotbollsspelare rasat och fått löfte om att det inte ska ske igen.

Förra veckan stod det dessutom klart att Fifa förbjuder (!) sändande tv-kanaler att kalla mästerskapet ”fotbolls-VM” eftersom det är benämningen på herrarnas turnering. Det här är ”Dam-VM”, meddelade Fifa, samma vecka som organisationen gick igenom sin största förtroendekris någonsin.

Man måste ändå blunda hårt för att inte se symboliken när dess ordförande Sepp Blatter, som bland annat föreslagit att kvinnor ska spela fotboll i tajtare shorts för att locka publik, tvingades ut bakvägen ur det världsomspännande fotbollsförbundet, samma vecka som världens bästa fotbollsspelare intar scenen i Kanada.

Damfotbollen lindas ofta in i offerkofta, både medialt och av de egna utövarna, eftersom gapet till herrarnas universum är så avgrundsdjupt.

Men det är ett plagg som klär den här sporten lika dåligt som tajta shorts.

För det finns ju en annan berättelse om damfotbollen, en historia som vi ibland är för närsynta för att riktigt se. 

I sommar borde vi prata om att tjejer som spelar boll håller på att ta över världen. Det finns över 30 miljoner fotbollsspelande flickor och kvinnor som kan vittna om den saken, men jag ska ta ett tidstypiskt exempel från Frankrike, ett klassiskt sydeuropeiskt fotbollsland och en av medaljfavoriterna i Kanada.

2011 fanns här 45 000 licensierade damspelare. 2014 var den siffran uppe i 75 000. I år räknar det franska fotbollsförbundet med att man ska spränga 100 000-vallen. 

Damlandslaget, som så sent som 2012 bjöd in publiken gratis, säljer tre år senare ofta ut sina arenor runt om i Frankrike samma dag som biljetterna släpps.

Det kommer förstås bakslag och missräkningar, det drabbar alla rörelser med växtvärk. Tyresös ekonomiska fuskbygge och konkurs häromåret är ett flagrant exempel. Svårigheterna att locka publik till seriematcher är ett annat. 

Men det är faktiskt detaljer.

I en tid där herrfotbollen brottas med ekonomisk dopning, rasism och mutmisstänkta mästerskap i ljusskygga diktaturer, går damfotbollen bara åt ett håll: Den rusar rakt in i framtiden, med en hastighet som få andra moderna idrottsrörelser någonsin sett. 

Visst är det lätt att idealisera. Att hänvisa det växande intresset till idrottsliga kärnvärden som rent spel och kamratskap är också att måla in damfotbollen i en näst intill essentialistisk idé om hur kvinnor förhåller sig till tävling och lagsport, och där budskapet blir att det viktiga är att ha roligt och inte att vinna. 

Det är inte därför damfotbollen är på väg in i en ny dimension. Det är för att den har börjat ställa nya krav.

Under våren vägrade de båda finalklara damlagen i italienska cupen att spela matchen, som en protest mot att fotbollsförbundets ordförande Carlo Tavecchio deklarerat att han inte tänkte satsa en enda krona ”på några flator”. Herrspelare som Roma-ikonen Francesco Totti ställde sig genast bakom sina kvinnliga kollegors bojkott.

Ungefär samtidigt meddelade tv-spelserien Fifa att tolv damlag har inkluderats i den kommande upplagan. Det kom efter att den spanska fixstjärnan Veronica Boquete startat en namninsamling två år tidigare.

I höstas gick PSG-försvararen Laura Georges ut i franska medier och undrade högt varför hennes qatariske klubbpresident Nasser al-Khelaïfi alltid ser herrlagets matcher på plats, men ännu inte visat upp sig på damernas arena.

Nästa gång PSG:s damer spelade Champions League-match satt al-Khelaïfi snällt på läktaren.

Exemplen är hur många som helst, men det är förstås också lätt att se orostecken i skyn.

Förra veckan beklagade sig Moa Svan, som just utkommit med fotbollsboken Det riktiga landslaget, över svenska mediers tuffa hållning till damlandslaget, trots att de ligger mil före herrarna på respektive världsrankning. Jag förstår frestelsen att jämföra, men då ska det göras hela vägen.

Inför VM i Kanada har svenska tidningar steppat upp bevakningen och krönikörerna vässat sina pennor. Det är ett naturligt steg i en allt seriösare medial hållning till ett av Sveriges mest folkkära landslag. Det är dessutom ett bevis på en allt stabilare position för Pia Sundhages gäng. För några år sedan var damfotbollen aldrig mer än en målvaktstavla från att avfärdas som ”en idrott som inte passar kvinnor”, eller ett utklassningsresultat från att kategoriseras som ”en alldeles för ojämn sport”.

En idrottsrörelse med självförtroende och vind i seglen kan tillåta sig konflikter och delade meningar.

En mästerskapsbevakning som ifrågasätter damlandslagets mediestrategi och förbundskaptenens laguttagningar är en professionell bevakning.

Damfotbollen har en lång rad strider bakom sig, och fler väntar. 

Det kommer att gå både fort och långsamt och vara både lätt och besvärligt. Men det kommer bara att gå åt ett håll – och det skrivs lite historia varje vecka.

Nu blåser damfotbollens sjunde officiella världsmästerskap i gång. Allt talar för att det blir det bästa någonsin.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln