En av popens arkitekter är död
Martin Aagård om funkpionjären Allen Toussaint
Min första riktiga musikupplevelse var när jag hörde Lee Dorseys Ya Ya från 1961. En lätt tramsig R'n'B-dänga från New Orleans där den skönsjungande Dorsey lallar om att vänta på en tjej som han troligen kommer försöka ha tjatsex med.
Den skulle nog ha stoppats i facket ”Typisk för sin tid”, och glömts bort om det inte vore för en sak. I bakgrunden hörs ett piano som mekaniskt knackar fram en helt hypnotiserande rytm.
Det där pianot har förföljt mig sen dess.
På många plan.
Pianisten, artisten, producenten och låtskrivaren Allen Toussaint hade en unik spelstil. Jag vet att det är något man alltid säger om musiker som nyss dött, men i just det här fallet är det sant. Jag lovar. Toussaint uppfann helt egna musikaliska figurer, kirurgiskt exakta små grooves, så lättigenkännliga att det skulle vara möjligt att ta patent på dem.
Hans musik blev grunden för det vi brukar kalla ”funk" – ett ord som dragits i smutsen av män med för många strängar på elbasen, men som ursprungligen innebar att spela en R'n'B som var lite mer sparsmakad, lite långsammare, lite tyngre.
Tillsammans med producenten Marshal Sehorn och deras minimalistiska husband The Meters (som själva skulle bli legendariska, få en 90-talsrevival och spelas på varje Södermalmskafé med lite självaktning) spottade han ur sig tidiga funk-hits som idag betraktas som milstolpar i den amerikanska pophistorien.
Deras gemensamma studio (TouSea studios) var söderns Motown. Fast bättre. Och lite mindre råkommersiell.
Allen Toussaint dog idag, 77 år gammal. Han fick en hjärtattack i Madrid. Han går till historien som en av arkitekterna bakom den moderna popmusikens groove.
