Så slår terrorlagar mot pressen
Martin Schibbye om vågen av fängslade journalister – och kravet på hårdare tag i Sverige
Det var något som inte stämde med publiken på den bakersta raden i Uddevalla Folkets hus. Långt efter att applåderna hade ebbat ut satt de kvar med huvudena lutade mot stolsryggarna.
De grät och tröstade varandra.
Andra rusade ut ur teaterlokalen så fort föreställningen var över.
Skådespelaren David Lenneman hade precis läst upp ett brev skrivet inne i det etiopiska Kalityfängelset av den fängslade journalisten Eskinder Nega som sitter dömd till arton års fängelse för terrorbrott.
Slutscenen i föreställningen Kality, som nu turnerar runt i Sverige med röster från journalister som dömts som terrorister, väcker starka känslor, men det var ändå något som inte stämde med publikens reaktion den här kvällen.
En kort stund senare får jag veta att en av dem som arrangerat föreställningen och affischerat om den i Uddevalla var Lena Wahlberg, 69. Ett av offren efter fredagens terrorattack i Stockholm.
Hon var ordförande för Amnesty på orten och arbetade in i det sista med att ge röst till de samvetsfångar som felaktigt dömts som terrorister för att de utövat sitt yrke som journalister.
Plötsligt blev alla bilder, filmklipp och ljud jag sett på mobilen de senaste dagarna verkliga. Det som fram till nu känts som något som ägde rum långt borta fyllde rummet med tomhet.
Ungefär samtidigt, efter två dygn av dämpad och enig stämning, börjar sorgen och gemenskapen genomborras av politiska lagförslag.
Polischefen i Storgöteborg, Erik Nord, vill att utländska medborgare med uppehållstillstånd som stödjer islamism ska utvisas.
Andra vill att samröre med utpekade organisationer ska kriminaliseras.
Terrorister kan döda oskyldiga civila och spränga byggnader i luften – men de kan inte förstöra vår demokrati eller våra pressetiska system.
Det kan bara vi själva göra.
Genom missbruk och genom nya lagar.
Det som för tio år sedan avfärdades som ett ”vargen kommer”-resonemang – att terroristlagarna skulle användas mot journalister – är nu brutal verklighet i allt fler länder. Jakten på terrorister legitimerar långtgående inskränkningar av våra friheter – även i demokratier.
I den årliga statistiken från pressfrihetsorganisationer jämförs alltid siffrorna med föregående år. Men zoomar man ut ser man ett intressant mönster: Den stora ökningen av fängslade journalister inträffar efter elfte september 2001.
Den gummibandslagstiftning som skapades för att komma åt terrorism missbrukas i Egypten, Turkiet, Iran, Etiopien och Kina för att tysta, förfölja och fängsla obehagliga röster.
För att som journalist kunna intervjua en terrorgrupp måste man nämligen ha samröre: ett mejl, ett telefonsamtal eller ett möte för en intervju. Om den typen av journalistik kriminaliseras minskar vår kunskap om grupperna.
Terrorister kan skada oss fysiskt, men det är bara vi själva som kan ge oss på åsiktsfriheten, föreningsfriheten och skada våra egna grundlagar.
Enligt justitieminister Morgan Johansson ska kriminaliseringen gälla även om stödet inte går att knyta till ett speciellt terroristbrott, något som krävs i dag. ”Det här gäller mer allmänt stöd”, säger han.
Vem bedömer vad som utgör allmänt stöd?
Vågar utrikeskorrespondenter i framtiden intervjua terroriststämplade grupper som IS, Afghanistans talibaner, Hizbollah i Libanon eller al-Shabaab i Somalia? Röster vi behöver för att förståelsen av världen inte ska bli halv.
Om fler länder möjliggör åtal mot journalister för samröre med terrorism går ingen längre säker. Att ha, eller att intervjua människor med, dåliga åsikter bör inte vara ett brott i en demokrati. I fjol satt 232 journalister i fängelse, 132 av dem hade fängslats med stöd av olika antiterroristlagar. Ofta anklagade för att ha just samröre med olika grupper de intervjuat eller rapporterat om.
Amnesty Internationals samvetsfånge Eskinder Nega, som ordföranden i Uddevalla hade affischerat till stöd för, har i dag suttit 2 078 dagar i Kalityfängelset för att ha kritiserat de etiopiska terrorlagarna.
Det om något borde mana lagstiftarna till försiktighet.
