Böcker ska ge blanka fan i vad läsaren tycker
Om barnböcker måste vara motiverande kanske läslovet inte behövs
Det är veckan före läslovsveckan, höstlov för er vars läppar fortfarande har svårt att uttala läslov. Gissningsvis måste människor förr ha känt på ungefär samma sätt när begreppet potatislov gick över till höstlov. ”Ska barn inte arbeta längre? Okristligt, rent barbari”, skrek nog de flesta vuxna när barnen med dyblöta fötter slapp traska runt i åkern. Ändå bör det ha varit en viss bitterljuv känsla då de å ena sidan slapp torka snoriga näsor och höra barnen kvida om att vilja fara hem, å andra sidan skulle det inte längre finnas ett par extra händer på gården.
Lärarledd undervisning i stället för gårdsarbete var vad barnen behövde hette det – innan politikerna senare bestämde sig för att förslappa barn med ett höstlov. Det vill säga ledighet utan att behöva prestera.
2016 började dåvarande statsminister Stefan Löfven offentligt oroa sig över barns läsvanor. Förlag, bokhandlar och den ideella föreningen Läsrörelsen menade att det måste satsas mer på barnens läsning. När Löfven samma år tog upp frågan i sitt sommartal började satsningarna långsamt vecklas ut.
Det är som om samhällets frånvaro ska täckas med hjälp av boken.
Det ska vara lustfyllt att läsa, säger de flesta, medan andra gärna lägger till igenkänning. Barnböcker ska locka och vara extra tydliga samtidigt som de ska förklara och försvara människans villkor. Alltså: finns det inga böcker om epa-livet kommer inte epa-ungdomar att läsa.
Det är kanske därför man i Svenstavik dragit i gång projektet Epa och pizza. Helt plötsligt har fler ungdomar där börjat läsa. Epa-böcker som handlar om motorer och epa-livet i stort. Bra, i och för sig, men hur påverkas böckernas innehåll och ungdomar när de bara läser om sig själva? Det är som om samhällets frånvaro ska täckas med hjälp av boken.
Barnböcker i dag vill dessutom att barnen vare sig ska behöva reflektera eller analysera. Allt förklaras och förtydligas i böckerna. De fyller de hål vi vuxna tror att barn har. När vi läsälskare sen frågar barnen vad i boken de precis läst eller hört som var mest intressant, rycker de på axlarna och säger ”vet inte”, eller ”allt”. Ett sådant svar innebär oftast att barnen fått en färdig mall över vad som är rätt och fel.
Böckerna ska vara rättvisa, sluta lyckligt, vara förklarande och helst aktuella samhällsskildringar. Men barnböckernas pedagogiska underlag berövar böckerna, och ja kanske även barnen, deras själ.
Böcker ska ge blanka fan i vad läsaren tycker och känner. De ska berätta vad de vill, och med de perspektiv som för tillfället passar bäst. Bara då får vi vad man i många rum kallar bra litteratur. Barnboksförfattare ska vara barnboksförfattare och ingenting annat. Det pedagogiska klarar skolan mer än väl av.
Men nu är det snart läslov. Det innebär att barnen måste läsa så här kommer några starka rekommendationer.
• ”Vitsippor och pissråttor” av Oskar Kroon, illustrerad av Hanna Klinthage.
Boken påminner en del om Ulf Stark i berättarstil, med ett starkt berättarjag och där läsaren får uppleva världen genom jagets perspektiv. Läsaren får följa Kaj som tampas med hur han ska förhålla sig att hans älskade bror blir mobbad. Ska han skvallra till pappa eller de vuxna i skolan om broderns utsatthet, eller är det hämnd som är den enda utgången? Det är en berättelse om mod och hjälteinsatser när man känner att världen inte räcker till. Men vill man slippa samhällsögonen så gör du bäst i att riva ut eller klottra lite på de två sista sidorna.
• ”Lorden som jag rodde” av Stig Dagerman.
En nyutgåva jag tror kan locka till läsning eller lyssning. Davide Revati har gjort illustrationer till texterna som med några få meningar på varje sida låter tankar om klass, begär och längtan surra runt. Dessa tre två teman är något barn kan känna igen sig vid. Likt texten har även bilderna ett mörker där strimmor och ibland stora ytor av ljus tränger igenom. Det är inte en barnbok men jag tror att den kan appellera till barn om en vuxen läser högt och sen lyssnar när de, i åldrarna tio och uppåt, ställer tusentals frågor om boken. Fårgor som vid första anblickeninte handlar om boken men som ändå gör det om man lyckas hitta en tråd.
• ”Presenten” av Emma Virke, illustrerad av Emelie Östergren.
Billy har precis fyllt fem. När alla gått hem får läsaren följa Billy när hon letar efter en present som någon har gömt. Här får läsaren vara med, man liksom dras in i berättelsen om Billy och paketet hon och läsaren öppnar. Det är som att krypa in i en värld man bara får tillgång till om man läser, som att gå från den stora världen till den lilla och tillbaka igen där man startade. En bok så som ”Vitsippor och pissråttor”, dessutom är Augustnominerad.
• ”Aldrig förstå, aldrig förlåta” av Lina Stoltz.
Det är en ungdomsroman, från 16 och uppåt, om svek och vacklande lojaliteter. Savanna får reda på att hennes pappa har dömts och avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt, vilket gör att hon börjar ifrågasätta sin värld.
Sist men inte minst, men kanske för de näst minsta: ”Sköldpadda och jag” av Marit Törnqvist. En stark berättelse där läsaren får följa en farfar och hans sköldpaddas resa genom livet. Boken berör frågor om migration och om hur allt är föränderligt. ”Sköldpaddan och jag” är helt enkelt en bok alla bör äga. Det eller åtminstone låna om och om igen. Ända tills du tror att du faktiskt äger den.
