Nu ses solidaritet med andra som ett svek
Båda sidor i konflikten har samma behov av att få sin smärta erkänd
Att visa solidaritet med en annan grupp än den ”egna” väcker starka känslor. När jag nyligen skrev en krönika om att vi muslimer kan bli bättre på att uppmärksamma judisk smärta blev en del irriterade. En bekant började ställa frågor om hur aktiv muslim jag egentligen var, besöker jag moskén? Har jag kontakt med en imam? ”Om inte så har du ingen rätt att göra dig själv till talesperson för oss muslimer.” En annan menade att jag saknade förmåga att känna empati med palestinska offer.
Likadant, om inte hårdare, låter det inom den judiska gruppen. På senare tid har flera judar höjt rösten mot Israels krig i Gaza. Några skrev en debattartikel i Expressen med en önskan om att judiska församlingen i Stockholm ska bryta tystnaden om palestinska offer. ”Vi vill att man sörjer krigets offer oavsett religion eller etnicitet.” Reaktionerna från andra judar lät inte vänta på sig – undertecknarna fick höra att de är svikare och att församlingen borde kasta ut dem. Att de bidrar till att underminera staten Israels existens.
Jag har förmånen att röra mig i både judiska och arabiska kretsar och det är copy paste av känslor, argument och rädslor på båda sidor
Var kommer rädslan ifrån? Varför betraktas empati med andra sidan som ett hot mot den egna? Jag har förmånen att röra mig i både judiska och arabiska kretsar och det är copy paste av känslor, argument och rädslor på båda sidor. Precis som det finns ett behov på den judiska sidan att få den egna smärtan erkänd och artikulerad offentligt av den andra, finns samma behov på den muslimska och palestinska sidan. Det måste göra ont att se manifestationer för palestinier som inte nämner 7 oktober-attacken, och det måste göra ont med manifestationer för den israeliska gisslan som inte nämner de tusentals döda barnen i Gaza. Varför håller vi så hårt om den egna smärtan, utan att kunna inkludera den andra sidans?
Kanske ligger förklaringen i konfliktens natur. Rabbinen Hanan Schlesinger, 66, verksam i Israel, hade sin första träff och riktiga samtal med palestinier för tio år sedan. Det förändrade honom. Han insåg att han inte visste något om palestinierna, och att de inte visste mycket om israeler. Han ville veta mer. En växande skara israeler och palestinier träffades under flera år och tog del av varandras historier. Hanan berättar i en podd hur fruktansvärt jobbigt det var då det han fick höra gick emot allt han hade lärt sig. Men framför allt var han rädd att om palestiniernas berättelse var den rätta så skulle det betyda att hans berättelse var fel – alltså ”måste deras berättelse vara fel”.
Samtalen ledde till slut till en ny insikt: den enes berättelse behöver inte slå ut den andres, det är snarare precis tvärtom. ”Vi måste hitta ett sätt att låta ’två sanningar få plats i ett hjärta’.”
