Franska muslimer har aldrig varit mer stigmatiserade
KD vill kopiera fransmännens slöjförbud – trots att det vore lättare att bara prata med alla som bär niqab
Lite i skymundan av fläskigare förslag slog Kristdemokraternas riksting inofficiellt rekord i symbolpolitik häromveckan, när man bestämde sig för att verka för ett förbud för burka och niqab för anställda i offentlig verksamhet.
I Frankrike, med ungefär fem miljoner muslimer, uppskattas ett par tusen kvinnor bära något av nämnda plagg. I Sverige rör det sig antagligen om några hundra. Hur många av dem jobbar inom offentlig verksamhet? Förmodligen inte fler än att det vore mer effektivt om KD:s partiledning sökte upp dem en och en för att förklara sin ståndpunkt.
Men även om bevekelsegrunderna skiljer sig åt rejält – Frankrikes förbud mot alla typer av religiösa symboler för anställda inom offentlig verksamhet motiveras med landets sekulära idégods, medan KD knappast kan göra anspråk på just det argumentet – är jämförelsen inte ointressant.
Under hösten har muslimers livsvillkor stötts och blötts i den franska offentligheten.
Det började med att utbildningsminister Jean-Michel Blanquer motsatte sig en bild från landets motsvarighet till Hem och skola-föreningen som föreställer en flicka och hennes mamma i huvudduk vid en skolutflykt. Han ville inte ”uppmuntra” den typen av klädsel hos föräldrar till skolbarn. Högerpartiet Republikanerna hakade på och föreslog en lag som förbjuder kvinnor att bära slöja i samband med skolaktiviteter som inkluderar föräldrar. Den högerdominerade senaten röstade ja till förslaget.
För några veckor sedan värvades författaren och polemikern Eric Zemmour till franska Canal Plus, till flera av de anställda journalisternas högljudda protester. Zemmour är en sorts intellektuell Bert Karlsson-typ med en retorik som inte sällan är grövre än den franska extremhögerns. Han är känd för att svinga hårt mot allt som anses politiskt korrekt och mot slutet har smockorna mot islam blivit allt mer frekventa.
I slutet av oktober attackerade en fransman en moské i Bayonne och skottskadade två muslimska män. Mannen, som är 84 år gammal och före detta kandidat för Nationella Fronten, beslogs också med materiel för att bränna ner hela moskén.
Många politiker menade helt enkelt att ordet ”islamofobi” är problematiskt, eftersom det implicerar att man inte får kritisera islam alls.
Som en reaktion på det höjda tonläget och hotbilden mot landets muslimer anordnades en demonstration mot islamofobi i Frankrike i mitten av november. La marche contre l’islamophobie samlade över tretton tusen personer i Paris, varav flera kända intellektuella. Men från politiskt håll var uppslutningen skral, med undantag för ett par partiledare längst ut på vänsterkanten. En av organisatörerna bakom demonstrationen anklagades på, visade det sig, mycket oklara grunder för att ha kopplingar till Muslimska brödraskapet. Många politiker menade helt enkelt att ordet ”islamofobi” är problematiskt, eftersom det implicerar att man inte får kritisera islam alls.
Representanter för regeringspartiet mumlade att man planerade en egen demonstration mot rasism.
Frågan är om de någon gång i modern tid varit mer stigmatiserade än nu.
I veckan publicerades ny statistik om kommentarsfälten tillhörande 25 stora inhemska medier. Från att ha varit måltavla för mindre än en procent (0,77 procent) av de hatiska kommentarerna i januari i år, utgjorde muslimhat och islamofobi fem procent av hat- och hotkommentarerna på mediejättarnas Facebooksidor i Frankrike under oktober månad.
Manifestationen i Paris avslutades med att demonstranterna sjöng Marseljäsen i novembermörkret, en stund laddad med symbolisk lojalitet med den franska staten. Muslimer har varit en betydande minoritetsgrupp i Frankrike i flera hundra år, men frågan är om de någon gång i modern tid varit mer stigmatiserade än nu.
