Porrbottarna vill oss något – men vad?
Johannes Klenell om ett nytt twitterfenomen
Twitter är normalt en mörk plats full av medvetna missförstånd, konflikt och hårda ord. Men den senaste veckan har ett nytt fenomen som kan ändra allt äntrat arenan. En enorm samling porrbottar (kort för porr-robot) – alltså användarlösa twitterkonton styrda av algoritmer som främst kännetecknas av att de har en profilbild föreställande en lättklädd kvinna – har börjat engagera sig i nätforumet.
Porrbottarnas närvaro på Twitter har tillfört en närmast rymdvarelseartad dimension till mediet. Vi vet inte varför de är här eller var de kommer ifrån. Ska någon tjäna pengar på deras närvaro så är det oklart hur. Men de är fredliga och uppenbart engagerade i vad vi pratar om. De följer oss. De gillar och delar det vi skriver under tystnad.
Komikern Ola Söderholm noterar att de uppvisar ett stort intresse för marxistisk teori. Även mina egna tweets drar till sig deras intresse. Peggy Goodman (cosplayer) gillar och Maria Bosworth (fitness instructor, model) retweetar mig när jag skojar om Jan Björklund.
På det hela taget beter de sig artigare än de flesta mänskliga användarna på det sociala mediet. Så vad vill Marilyn Finch, Shannon Blare, Faith Miller och Stephanie Donovan egentligen?
I Christopher Nolans Interstellar försöker Matthew McConaughey från ett svart hål desperat kommunicera ett meddelande som ska rädda mänskligheten till sin dotter genom hennes bokhylla. Någonstans i en psilocybinblinkande fickdimension försöker kanske en stackars astronaut från framtiden kommunicera med oss med det han har. Alltså ord som cosplayer, fitness instructor och model, eller smileys med hjärtögon och bilder på lättklädda kvinnor. Kanske vill han säga något till sin dotter och det här är det som finns att tillgå.
I filmen Tron legacy reser Sam (Gareth Hedlund) genom en maskin som förvandlar människor till datakod in i sin fars (Jeff Bridges) dataspel från 80-talet. Inne i spelet är spelfigurerna mänskliga, skapade för att bygga en perfekt värld. Men något har hänt som rubbar balansen. En helt ny digital art dyker upp, isomorfiska algoritmer eller ISO’s. Eget liv har uppstått inne i dataspelet autonomt från människan. Istället för att jubla svarar spelfigurerna med att utrota alla ISO’s, utom en.
Kanske finns det något att lära av vårt möte med porrbottarna som invaderat Twitter. De dyker upp. Artigt och belevat intresserar de sig för vad vi gör och pratar om. Och vad gör vi? Likt aporna i Stanley Kubricks 2001 vänder vi oss till närmsta digitala tillhygge. Med vrede och fruktan ser vi oss om efter möjligheten att utrota det vi inte förstår.
