En stor mörk skog
Jacob Lundström läser om deckardrottningens mord och mygel i Norrlandsljus
Den som fått för sig att glesbygd raderar risken för mellanmänskliga slitningar, blir gruvligt motbevisad av den före detta skattejuristen Åsa Larssons präktiga Kirunafresk i sex delar (varav en ännu bara existerar i författarens fantasi). Trots avståndet mellan invånarna finns det gott om dödligt våld att utreda för stadens kriminalare.
I verkligheten handlar det förvisso oftast om män som dödar sina fruar, vilket även romanpoliserna vid fler än ett tillfälle får konstatera. Lite i pliktskyldigaste laget, med tanke på att inte ett enda av morden i serien hittills varit av det slaget. Möjligen för att det inte är lustigt nervkittlande utan bara deppigt prosaiskt när en man slår ihjäl sin fru.
Nej, dödsfallen i romanerna är inte representativa för statistiken, men desto mer spektakulära. Ett religiöst ritualmord, lite elektrisk tortyr och en riggad isdykningsolycka. För den skull sällar sig Åsa Larsson knappast till de mest effektsökande författarna i genren. Hon har heller inte importerat någon hyperintelligent seriemördare av amerikanskt snitt – nästan samtliga banemän står med båda fötterna i den lappländska myren.
Den sinnliga miljöbeskrivningen av den exotiska skådeplatsen spelar, utan att undervärdera läsarnas spänningsbegär, förmodligen en avgörande roll för försäljningssuccén. Där är norrskenet som sprakar över himlavalvet, den andäktiga skogen utan slut som påminner om ”en pelarsal av smala tallar”, stegen i den som ger upphov till ”frasandet av torr fönsterlav”. Stadsvandringarna i Stieg Larssons fotspår, som Stockholms stadsmuseum lockar deckarturisterna med, borde inte ha något att sätta emot en medvetet närvarande fjälltur ruttad efter Åsa Larssons böcker.
Men allt är alltså inte midnattssol som glimmar och civilisationen kastar sina mörka skuggor över den stilla naturupplevelsen. Även om omgivningen skapar goda förutsättningar för ensamhet, är det inga psykopatiska ensamvargar som jagas i romanerna. Svaren på mordgåtorna finner våra duktiga deckare, den hemvändande skattejuristen Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna-Maria Mella, i regel genom att nysta i det förflutna och dra fram gamla oförrätter och släkthemligheter i ljuset. Spaningsarbetet underlättas av att alla känner någon som känner någon annan. Trots vidderna finns alla människor inom socialt räckhåll.
Åsa Larsson redogör inte bara för blodsbanden utan även för institutionerna som binder dem samman. Till en början verkar romanprojektet nästan arta sig till en undersökning av olika maktbaser.
Den första delen berättar om kyrkan, den andra om jägarpatriarkatet och den tredje om gruvan. Men sedan, när jag kanske väntat mig en studie av spelet inne i stadshuset, gör Åsa Larsson en historisk vändning och petar i skammen från eftergifterna under andra världskriget.
Samma sak i den femte romanen, där den förste LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm passerar revy i en parallell berättelse som återger Kirunas ungdom. Den engagerade geologen har bland annat fått ge namn åt den väg som i de tidigare delarna fungerat som återkommande orienteringspunkt.
Hjalmar Lundbohm mördades dock varken i verkligheten eller i romanens något alternativa historieskrivning. Till skillnad från hans fiktive kollega övergruvfogden, som år 1915 får möta arbetarnas vrede efter ett dödligt övergrepp på en skolärarinna. Det sexuella motivet utgör dock ett undantag i Åsa Larssons värld. Titeln på boken är däremot mer talande för hela sviten. Till offer åt Molok syftar på ett ställe i Tredje Mosebok där en rasande Gud hotar att vända sig mot den som offrar ett barn för egen vinning.
Faktum är att ledtrådarna alltid leder fram till den som har haft ekonomiska intressen att försvara. ”Följ pengarna”, tänker skattejuristen Rebecka Martinsson högt först i den femte boken, men skattejuristen Åsa Larsson har tänkt samma sak mellan raderna i föregående fyra böcker. Offren mördas för att de står i vägen för eller hotar att avslöja myglet. Frikyrkan som smiter undan skatten för sina andliga bästsäljare, jaktlaget som bara betalar småpotatis för arrendet i Jukkasjärvi och kvinnan som röjer andra arvingar ur vägen för att komma över gamla värdepapper.
Hittills har totalt 31 människor fått sätta livet till, av vilka dock nästan hälften stryker med i ett internationellt blodbad på ett sörmländskt säteri i den tredje boken. Det betyder att antalet döda Kirunabor i övriga böcker stannar vid omkring fyra per volym. Förutom några präster är det två äventyrliga tonåringar, en pensionerad enstöring, en hotellarbetare och en grävande NSD-journalist som mördas.
I siffran inkluderas dock också de förolyckade mördarna. För liksom Gud är inte författaren av det förlåtande slaget. De skyldiga dör nästan alltid mot slutet. Men det är aldrig frågan om någon våldsam vedergällning. Mördarna sätter i stället själva älgstudsaren i munnen, kör skotern genom isen eller slukas hela av den svarta älven. Deras dödssynd är girighet. Två får dock nåd. En av dem hamnar i fängelse, den andre får leva resten av livet på flyende fot, bägge är Kirunasöner med taskig uppväxt.
Naturromantiken åsido ger Åsa Larsson ingen vykortsbild avKiruna och morden som fläckar stadens yttre är inte bara provinsiella uppgörelser. I den förtjänstfullt pedagogiska tredje boken beskrivs hur den gruvnäring som håller Kiruna vid liv i sin tur balanserar på den globala ekonomins konjunkturvågor. I de två senaste böckerna förklaras hur malmexporten blomstrade under första och andra världskriget.
Kiruna intar därför en schizofren roll i uppdelningen mellan stad och landsbygd. Det är en stad som kretsar kring en hypermodern industri men omges av tidlös vildmark. Osäkerheten förstärks av att Åsa Larsson använder sig av det välbekanta hemvändartemat, som inte minst blivit ett standardinslag i svenska storfilmer sedan 90-talet, där en urbaniserad karriärist konfronteras med sitt lantliga ursprung.
Det är en berättelse som både kan fungera som sorgebearbetning över livet vi lämnade bakom oss och som en betryggande bekräftelse på att vi gjorde rätt som stack till stan. Som i Kjell Sundvalls båda Jägarna-filmer, där den norrbottniska glesbygden liknar platsen som sossarna glömde, där bymentalitet råder och jaktlaget regerar. I uppföljaren ber en desperat mor Rolf Lassgårds polis att ta med brorsonen till Stockholm.
Betraktad som populärkulturell representation av Norrlands inland positionerar sig Åsa Larssons spänningsromaner som ett nyanserat mellanting. Under romanseriens lopp ger hjälten Rebecka Martinsson definitivt upp karriären på advokatbyrån i Stockholm och återvänder norrut. Hon får väga hembygdens inskränkthet mot storstadens kontaktlöshet, men finner slutligen skogen mer äkta än Stureplan.
Hon flyttar in i farmors gamla hus i den lilla byn Kurravaara. Hennes farmor är död men har lämnat efter sig en tryggt hemvävd atmosfär, med trasmattor på golvet och fernissad utdragssoffa i sovalkoven, där årtionden av Hemmets journal samsas med Læstadius postilla i stringhyllan.
Kiruna är inte mycket mer än 100 år gammalt och har under 1900-talet varit en stad att flytta till och inte från. ”Världens nyaste samhälle”, som den frihetstörstande skollärinnan från Jönåker förväntansfullt tänker i tågkupén mot Kiruna år 1914 i Till offer åt Molok. Rebecka Martinsson gjorde den motsatta resan innan hon återvände hem igen. Och med hennes tur och retur i fokus präglas miljöskildringen av nostalgi. Hon återvänder hem till sin uppväxtmiljö, sitt familjehem, ett Kiruna i tryggt förvar.
Därmed ger inte heller Åsa Larssons Kirunafresk en helt uppdaterad bild av gamla Luossavaara. För hur går det för alla dem som kommer till staden i hopp om ett bättre liv på 2000-talet? Inte en enda av stadens lokalvårdande och lägenhetsboende invandrare har ännu synts till i böckerna. Trots att Migrationsverket numera återfinns på en parallellgata till Hjalmar Lundbohmsvägen.
Bibliografi
» Åsa Larsson
Solstorm (2003), Det blod som spillts (2004), Svart stig (2006), Till dess din vrede upphör (2008), Till offer åt Molok (2012).
Förlag: Bonniers
Aftonbladet Kultur granskar
Läs tidigare artiklar! På www.aftonbladet.se/kultur finns analyser av Lars Kepler (10/7), Leif GW Persson (12/7) och Inger Frimansson (14/7), Camilla Läckberg (18/7) samt dagens artikel om Åsa Larsson.
