Lewinsky-affären ger gåshud – igen
Stefan Sköld lyssnar på andra säsongen av ”Slow burn”
När jag hör ord som subpoena vattnas det i munnen. När det slängs in ett affadavit får jag gåshud. Och när det talas om impeachment börjar jag nästan levitera. Att historien är 20 år gammal känns sekundärt.
För man kan tycka att åtta poddtimmar om Bill Clinton och Monica Lewinsky-affären är skåpmat med bäst före-datum vid millennieskiftet, men så fort man sugs in i denna bekanta värld känns andra säsongen av Slow burn som en av årets mest relevanta och spännande dokumentärer. Detaljer om den blå cocktailklänningen, dna-bevisen, kollegan Linda Tripps förräderi och de hemliga mötena i Ovala rummet är så klart ingredienser i denna historiska soppa, men det som får Slow burn att sticka ut är infallsvinklarna.
Showrunnern Leon Neyfakh sätter fokus på de okända sidohistorierna runt Lewinskyaffären. Ett självmord i administrationen, maktkampen mellan två bröder på olika sidor i rättsfrågan och inte minst parallellerna med vår tid. För Lewinsky-affären ägde rum i en annan tid – men känns ändå nära med tanke på den ständiga cirkusen runt Donald Trump och våldtäktsanklagelserna mot Brett Kavanaugh. Män i eller runt Vita huset som lyckas skaka av sig de flesta skitstormar som kommer deras väg.
Monica Lewinsky däremot var en kvinna i en så underordnad position man kan föreställa sig, fick knappt ens stöd från feministiskt håll när det begav sig, och som trots sin i dag låga profil alltid blir hett stoff så fort hennes namn kommer upp. Det vore faktafel att säga annat än att hon är brännmärkt för livet av en tveksam förälskelse. Clinton däremot hade bland de högsta förtroendesiffrorna en amerikansk president haft när han avgick.
En intressant frågeställning som lyfts är om det hade varit på samma sätt i dag – i en era när Metoo finns i den allmänna medvetenheten och mer och mer fokus läggs på mannens ansvar.
Visst hade det blivit liv om Stefan Löfven hade vänstrat med en praktikant – men kanske hade det inte bara blivit hon som hängts ut.